En mycket välkänd svensk författare har vuxit upp i Kalix och Gammelstad. Det är FOLKE ISAKSSON, som föddes den 9 oktober 1927 i Lutherska Missionshuset i Kalix. Då Folke var 10 år gammal flyttade familjen till Gammelstad. Det var en flyttning från ett dynamiskt Kalix till en antikvitet med internationellt renommé, skriver Folke Isaksson själv i en presentation för Norrbottensförfattare.

Det är lika bra jag bekänner det på en gång. Det är mycket i Folke Isakssons poesi som jag inte förstår. Det är den i litterära sammanhang så kallade nyromantikens många symboler och syftningar som är svåra för mig. En annan ”svår” författare, nämligen Erik Lindegren, Luleå (och ännu mer Kiruna), hörde till 1940-talisterna, men han var fortfarande en dominerande modernistisk poet under hela 1950-talet. Han blev en förebild och inspirationskälla för Folke Isaksson. Ännu viktigare var Eyvind Johnson, född i Björkelund, Boden. Han visade att man kan även om man lever i periferin. Han inspirerade också till att bryta upp och resa ut i världen. Men bland Folke Isakssons dikter finns också många som för mig är mycket mer lättförstådda och skimrande fina och som jag uppskattar mycket.

1951 hade Folke Isaksson både tagit studenten i Luleå, gjort lumpen på A8 i Boden och börjat sina universitetsstudier i Uppsala och det året gav han också ut sin första diktsamling. Den heter Vinterresa. 1953 kom Irrfärder, som är mer prosalyrik än enbart dikter och 1954 Det gröna året. Med den boken slog han igenom. Boken trycktes i stor upplaga och sålde mycket bra. Det var mycket ovanligt för en diktbok.
  
En dikt har blivit särskilt berömd i Det gröna året. Det är Humlan.
Mumlande liten björn far den i sin skog,                                                                             
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Sträng inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bröder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i annat värv;
Flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver. 
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Ytterligare några böcker med dikter kom ut fram till början av 1960-talet. Efterhand blev dikterna allt mer politiska och i mitten av 1960-talet övergav Folke Isaksson diktskrivandet helt. Folke Isaksson tröttnade på lyriken. Det uttrycksmedlet blev plötsligt otillräckligt. Under nästan tjugo år varken skrev eller läste han poesi. Istället producerade han en mängd rapportböcker om Warszawa, om Indien, om Kina, om volvoarbetare. Han gjorde politiska reportage och fotoböcker från olika delar av världen. Han var också kulturskribent för Expressen, Morgontidningen och Dagens Nyheter.  Det skulle dröja 18 år av tystnad, innan han 1981 återvände till lyriken med boken Tecken och under.

Folke Isaksson har skrivit mer än 50 böcker. Någon direkt hjälp fick han inte i föräldrahemmet. Pappan var predikant i Evangeliska Fosterlandstiftelsen och i hemmet fanns ingen annan litteratur än predikosamlingar och en del så kallad from litteratur. Ett par böcker av Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt var mer att betrakta som dekoration i bokhyllan. Det där känner jag igen. I mitt hem fanns 12 böcker från bokklubben Svalan. Ingen av dem var läst. Min mor bläddrade då och då i en av böckerna ”Vägen ut” av lappmarksdoktorn Einar Wallmark. Det var allt.
Under gymnasietiden i Luleå läroverk skrev Folke Isaksson i läroverkets tidning men någon uppmuntran fick han inte av sina skolkamrater.
”Man kan inte bli författare och heta Isaksson”, fick han höra.

OTTO ISAKSSON
Folke Isakssons far, Otto Isaksson, var från Antnäs. Han var född 24.4. 1886, död 26.1.1945. 16 år gammal blev han frälst och han kände att hans kallelse var att bli missionär i Eritrea hos gallafolket. Tre gånger var han på väg, tre gånger hindrades han av det som hände i världen omkring honom. Först kom 1:a världskriget emellan, tredje gången var det Mussolini, som ockuperat Etiopien (och Eritrea) och inte släppte in några protestantiska missionärer. Otto Isaksson förde dagbok endast under sin sista resa på väg mot Eritrea. Längre än till Neapel kom han inte. Dagboken hade han köpt i Berlin i november 1923 för 750 miljarder mark! Det var under den tyska hyperinflationen, då det tryckta värdet på sedlar över en natt kunde ändras 1000 gånger genom att andra siffror trycktes över de tidigare. För att handla en limpa kunde folk vara tvungna att gå med en skottkärra full med sedlar och ändå inte veta om pengarna skulle räcka. Dagboksanteckningarna är knapphändiga.

Otto Isaksson fick finna sig i att bli församlingsföreståndare för EFS i Kalix. Som predikant reste han runt i byarna och höll predikningar i byarnas missionshus. Lönen var dålig och för vaktmästaruppgiften i missionshuset var han helt oavlönad.

17.10. 1926 gifte sig Otto Isaksson med sjuksköterskan Hildur Elisabeth Nordqvist, från Gammelstad. Hon var nio år yngre, född den 3.5.1895. Hon dog i Gammelstad den 10.9.1968. Henne har både jag och min hustru träffat, då vi av henne fick den fjärde eller femte poliosprutan, medan vi gick på Semis i Luleå.

Sin blivande make hade hon träffat, då hon tjänstgjorde på sanatoriet Hälsan i Antnäs. De bosatte sig i Kalix där Otto Isaksson blivit församlingsföreståndare 1923. Bostad hade familjen i en del av missionshuset. De fick två söner, Folke född 1927 och Olof född 14.6. 1931. Olof Isaksson blev så småningom museichef, först vid Sundsvalls museum, senare vid Historiska museet i Stockholm.

1937, då Folke Isaksson var 10 år, flyttade familjen till Gammelstad. Pojkarna Folke och Olov upplevde det som att de blev förvisade till Gammelstad. Det var ett mycket annorlunda samhälle, samtidigt både lantligare och med stor prägel av kyrklighet. De två första åren bodde familjen i centrum av Gammelstad hos en mycket barsk äldre dam och hennes ogifta dotter. De hade ett litet jordbruk och kornas råmande och skriken vid grisslakt fick pojkarna Isaksson uppleva på mycket nära håll. Sedan byggde familjen Isaksson ett hus mitt emot nuvarande Församlingshemmet i Gammelstad.

I boken om Gammelstad som Folke och Olov Isaksson gav ut tillsammans (med foto av Sören HalIgren) skriver Folke Isaksson att de bodde på bondlandet. Samtidigt var Gammelstad en ort med en något förnäm uppsyn. Det var inte mycket som hände i stiltjen i kyrkbyn förutom begravningarna. För dem som bodde i kyrkbyn kunde det verka som om en svår epidemi ständigt pågick runt om i bygden. Det var begravningar nästan varje söndag, ibland flera stycken. I övrigt var samhället mycket stilla.

Folke Isaksson hade ett ansträngt förhållande till sin far. Då denne dog en kall vinterdag den 26/1 1945 kände sig Folke medskyldig på något diffust sätt, därför att de inte förstått varandra. Det var trettio grader kallt, då Otto Isaksson den här dagen gav sig iväg på en av sina många predikantresor för att förklara ordet. Han hade tur- och returbiljett, men fram till Sävast, målet för resan, kom han inte. Han hittades i en snödriva vid sidan av vägen.

Folke Isaksson reagerade med att fördjupa sig i litteraturen. Han läste de stora klassikerna och Kafka, James Joyce, Stig Dagerman. Sedan Rilke, Rimbaud och Gunnar Ekelöf. Och han började skriva brev till författare i andra länder. Under hela sin tid i gymnasietid och värnpliktstiden på A8 skrev han bland annat till den franske Nobelpristagaren André Gide, som svarade! Folke hade berättat att ”dikten är den enda fasta punkten” för honom. Men allt han skrev misslyckades. Ingenting godkände han själv.

Gammelstad var inte helt okänt för Folke och Olov Isaksson och naturligtvis inte för modern Hildur Nordqvist. Gammelstad var hennes barndomsby. Föräldrarna hette Olof Johan Nordqvist, f. 1858, snickare på Ön, Gammelstad. Mammans namn var Kristina Johanna Hedström, f. 1861 i Gäddvik.
Otto Isakssons föräldrar var bonden Petter Isaksson, f. 1856 och hans hustru Maria Elisabeth Eriksson från Antnäs.

Särskilt mormodern Johanna spelade en mycket stor roll för Folke Isaksson. 1993 kom diktboken ”Hos mormor” ut, hela boken tillägnad henne. Dikten ”I mormors hus” börjar så här:
 Efter regnet doftade solen reseda
Det var så den sommaren, i mormors hus
Trävirket i stugväggen sände ut en lyckokänsla,
och yra humlor förde den ut över ängen
Vid den gamla brunnen växte kattfot och lingonris
Där gick myror i solstrimmorna
De stretade och drog, de släpade på tunga lass
- - -

De unga under krigstiden kände sig instängda i Sverige. Europa hade varit helt stängt under många år. När reserestriktionerna så småningom lättade begav sig många ut i Europa. Folke Isaksson var en av dem. Och det var i Frankrike han äntligen fick ingivelsen till en dikt som han tyckte var en ”riktig dikt”. Det var i Chartreskatedralen, kristenhetens skönaste tempel enligt Folke Isaksson. I den stillhet, skönhet och i det bildspel som ljuset skapade i katedralens höga fönster fick han se något som han liknade vid en uppenbarelse, ett hemligt besök. Då skrev han ”Ängeln”, som handlar om uppror och helighet. Han sprang hela vägen hem till bostaden för att visa sin fästmö vad han äntligen åstadkommit.

SPOVEN
Men 1980 kom poesin tillbaka till honom efter det långa uppehållet från lyrik.  Det hände i Norrbotten under ett besök hos en släkting i Bälinge. Det var under den gråa och urtrista våren i april, då allting är sörjande och sörjigt. DÅ plötsligt hörde han storspoven! Upplevelsen fastnade i honom och han skrev senare en dikt. Under tre dagar skrev han 21 versioner. (Andra dikter kan ha upp till 60 bearbetningar.) Sedan gav det ena de andra och 1981 kom diktsamlingen Tecken och under ut. Det blev en massmedial händelse och boken fick ett varmt mottagande. Den såldes i många tusen exemplar.
Efter Tecken och under har det blivit många fler diktsamlingar.

Så småningom blev barndomens förvisningsort Gammelstad som en helig gård för Folke Isaksson. Även i förhållandet till fadern försonades han i sina minnen. En sak har dock inte ändrats. Allt han skriver sker på hans gamla skrivmaskin Torpedo från 1962. Färgbanden bunkrar han upp med jämna mellanrum, för övrigt på samma affär som Jan Guilloue.

Folke Isaksson bor nu i Vaxholm. Han har fått många prestigefyllda litterära priser, bl.a. Svenska Dagbladets litteraturpris, Ferlinpriset och Karl Vennbergs pris. 2007 fick han Erik Lindegren-priset i Luleå. 2010 skänkte Folke Isaksson liksom Torgny Lindgren hela sin litterära kvarlåtenskap till Umeå Universitet.
    LEIF LARSSON
    Publicerad I Kalix  ForskarNytt och i Luleå forskarförenings medlemstidning 2011    

 Källor:   
 Isaksson, Folke                          Dubbelliv (Bonniers 1968)
 Isaksson, Olov och Folke             Gammelstad kyrkby vid Luleå älv (Bonniers 1992)
 Lundgren, Åke-Leif och Linné, Bert   Tiden snöar från träden (Kantele 1993)
 Nll:s sammanställning                  Norrbottensförfattare.se
 NORRBOTTENS MUSEUM             Årsbok 2008
 PROVINS nr 3 2006