ARONSON, Stina

STINA ARONSON
Författaren STINA ARONSON bodde 6 år i Sandträsk. Under den tiden skrev hon tre romaner alla utgivna på Bonniers förlag. Till en början hade hon svårt att etablera sig som författare. Hon ansågs vara begåvad men ganska osjälvständig. Så småningom slog hon igenom med romanen ”Hitom himlen” och fick därefter enbart lovord.
Då ”Hitom himlen” kom ut tjänstgjorde Stina Aronson som lärarinna i Orrbyn utanför Råneå. I svensk litteraturhistoria kallas Stina Aronson ofta för Tornedalsförfattare eller ödemarksförfattare. I Tornedalen har Stina Aronson aldrig bott och inte i ödemarken heller, såvida man inte räknar Sandträsk och trakten däromkring till ödemark. Det gjorde hennes far, då har reste där förbi på väg till sin första tjänst som vice pastor i Gällivare.

Stina Aronson föddes den 26.12. 1892 i Nicolai församling i Stockholm. Det var då vanligt med ”Stockholmsresor”, då s.k. oäkta barn skulle födas; i det här fallet också adopteras bort. Hon döptes till Ester Kristina. Föräldrarna tog aldrig hem flickan från Stockholm utan ett par månader gammal adopterades Ester Kristina bort till den barnlösa familjen Ekblom i Peterslund i Uppsala för ”en summa ett för allt”. Det lär ha varit 500 kronor.

Stina Aronsons biologiska mor, tjänstekvinnan Maria Andersson, hade inga ekonomiska möjligheter att ta hand om sin andra dotter. 1888 hade hon redan fått dottern Lisa (Elisabet). Pappans ekonomi var lika usel. Studierna i Uppsala hade han flera gånger fått avbryta för att jobba ihop pengar till det nödvändigaste. Inte förrän han fick ett så kallat finnbygdsstipendium kunde han avsluta sina studier till präst. Samma år som Ester Kristina (Stina) föddes hade fadern avlagt sin prästexamen och gett sig iväg till Gällivare för en tjänst som vicepastor. De två döttrarna och deras mor hade han lämnat och istället förlovat sig med en fabrikörsdotter från Arvika. Året efter gifte sig prästen Olof Bergqvist och Hanna (Johanna) Auorora Norbäck – i Luleå fortfarande ihågkommen. Paret fick sju barn, varav två föddes i Luleå.

Olof Bergqvist var från Brunskog i Värmland, Jösse härad. Han fick tjänsten som vice pastor i Gällivare 1892, blev sedan kyrkoherde i Gällivare 1896 och 1904 utsågs han Luleå stifts förste biskop. 1912-1938 var han riksdagsman i Första kammaren för Högern. Olof Bergqvist dog den 20.10. 1940 i Luleå. Han bodde då i den fastighet på Fredsgatan 1, där jag nu sitter och skriver detta.
Då Olof Bergqvist reste från Stockholm upp till Gällivare valde han att åka båt hela vägen. 1892 gick järnvägen inte längre än till Vännäs. Därifrån var det landsväg 30 mil och fyra dagars färd med gästgiveriskjuts (hästskjuts). 1892 höll Luleå på att byggas upp efter stadsbranden 1887. Olof Bergqvist lade märke till ett nytt hus intill kyrkan. Det var uppfört av översten C.O. Bergman. Föga anade han att han skulle bo i detta hus i 34 år, då han blivit biskop. Naturligtvis hade han inte heller en aning om att dottern Ester Kristina (Stina Aronson) i Sandträsk skulle bo i ett annat hus byggt av C.O. Bergman. Huset kallades ”Villan” och så vitt jag förstår är det samma hus som 2011 fått utmärkelsens ”Sveriges vackraste hus”. Från Luleå kunde Olof Bergqvist åka den järnväg som engelsmännen byggt upp till Malmfälten. Under resan konstaterade han att ”så snart man kommit ett stycke norr om Boden, vidtog en ändlös ödemark. Karga vidsträckta myrar och taniga skogar med undertryckta träda utbredde sig åt alla håll.”
Stina Aronson hade en lycklig barndom. Det har hon själv framhållit många gånger. Men den omfattade bara de fem första åren. Hennes ”far” var slaktare och han reste då och då omkring på landsbygden och köpte upp djur för slakt. Under en sådan resa kom han i fyllan och villan ihop sig med en man och slog till denne med en stol. Mannen hade tunt skallben och avled. Ekblom dömdes för dråp och fick sitta av sitt 5-åriga straff på Härlandafängelset i Göteborg. I straffet ingick att både häst och vagn beslagtogs.

Stinas ”mor” Anna Lovisa arbetade liksom Stinas biologiska mor Maria Andersson som tjänstekvinna. De kände varandra. Då maken hamnade i fängelset blev nöden stor hos Ekbloms. Det lilla barnet kunde Anna Lovisa inte eller fick inte ta med sig till sina arbetsplatser. Adoptionen gick tillbaka och Stina återlämnades till sin biologiska mor Maria Andersson. Det var en stor sorg för Stina. Flera gånger försökte hon rymma till sin ”mamma Anna Lovisa”, men hon återsåg henne aldrig.

Olof Bergqvist höll kontakten med Maria Andersson och ibland besökte han henne i Uppsala, men utan att för flickorna tala om att han var deras far.
Maria Andersson och hennes två döttrar hade det mycket fattigt där de bodde i Uppsalas fattigkvarter. Båda flickorna ansågs vara studiebegåvningar, och en välbärgad student som Maria Andersson städade hos, såg till att den äldre dottern Lisa fick en friplats på Enskilda läroverket så att hon kunde ta studentexamen. Då Ester Kristina kommit så långt var den vägen stängd eftersom regeln var att bara en friplats kunde beviljas en familj. Då bekostade han Ester Kristinas hela studiekostnad fram till studenten.

Ungefär vid denna tid, då Ester Kristina nyss blivit student, besökte hon sin far i Luleå och först då fick Olof Bergqvist hustru Hanna Norbäck reda på de två utomäktenskapliga barnen. Maria Andersson gifte sig så småningom 1908 och flyttade till Skutskär. Hennes liv blev inte bättre. Mannen var eller blev alkoholist och Maria Andersson hade det tidvis mycket svårt.

Ester Kristina Andersson utbildade sig till folkskollärarinna i Stockholm. Hon trivdes inte alls med skolan och betygen blev inte så lysande som i studentexamen. Fadern Olof Bergqvist lär ha bekostat dessa hennes studier. Han var mycket intresserad av utbildningsfrågor i sitt stora stift. Bl.a. ligger han bakom tillkomsten av Seminariet i Luleå. Under 5 år var Ester Kristina Andersson lärarinna. Den sista tjänsten hade hon i Othem på Gotland, nära Slite.

Ester Kristina Andersson var under några år (1911-1917) förlovad med Gösta Hjort, en bror till konstnären Bror Hjort, som bland annat gjort altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. Det var många slitningar i förhållandet och Ester Kristina började tänka på att slå upp förlovningen. Det blev Gösta Hjort som gjorde det och då blev Ester Kristina Andersson mycket förnärmad.
I november 1918 gifte sig Ester Kristina Andersson med läkaren Anders Aronson, född 1888 i San Antonio, Texas, Nordamerika av svenska föräldrar. Vigseln ägde rum i prästgården i Othem. Anders Aronson tjänstgjorde då vid lasarettet i Helsingborg, men hade sökt och fått en tjänst som överläkare vid Sandträsks sanatorium för lungsjuka.  Från 1919 bodde makarna i Sandträsk. I ett brev från den 21 maj skriver läkarhustrun ”Tänk att isen ligger på Sandträsket än! Det här är då ett riktigt vargaland!”
I samband med giftermålet fick Ester Kristina Andersson ett nytt efternamn. Hon bytte också tilltalsnamn. Under tiden hos adoptivföräldrarna hette hon Ester Ekblom, hos sin mor i Uppsala Ester Andersson och nu kallade hos sig fortsättningsvis Stina Aronson.

I Sandträsk började hennes litterära ambitioner växa och 1921 debuterade hon med romanen ”En bok om goda grannar”. Ytterligare två romaner skrev hon och gav ut, innan Anders Aronson 1926 fick en ny tjänst i Hällnäs sanatorium utanför Vännäs. Ingen av böckerna har någon anknytning till människor i Norrbotten eller miljön kring Sandträsk.

Stina Aronson var osjälvständig som författare och stora delar i hennes romaner liknade alltför mycket andra författares verk. Då hon var mycket känslig för kritik försökte hon att anpassa sig, men hade svårt att hitta sin egen stil. Men trots att hon under sin tid i Norrbotten och Norrland i övrigt (Hällnäs och Östersund) skrev om sydligare miljöer så samlade hon på sig material för norrlandsskildringar under tiden i Sandträsk. Hon var en god lyssnerska och satt många timmar och lyssnade på svårt tbc-sjuka kvinnors berättelser i sjuksängarna.

1935 blev den hårt arbetande maken sjuk och dog av en hjärnblödning. Stina Aronson flyttade då tillbaka till sin barndomsstad Uppsala. Nu först kunde hon skriva om Norrbotten. Men hennes ekonomiska situation var mycket svår och hon livnärde sig länge på att skriva veckotidningsnoveller.
Stina Aronsons osäkerhet som författare ledde till att hon gav ut tre romaner under olika pseudonymer, Sara Sand och Mimmi Palm. Kritiken var fortfarande densamma. Osjälvständigt. 1946 efter 25 år som författare kom hennes genombrott med romanen ”Hitom himlen”. Den är verkligen en ödebygdsroman. Byn eller snarare gården där huvudpersonerna bodde hade det påhittade namnet Mäntyjärvi. Det var 4 mil till närmaste granne och då Emma Niskanpääs son John hamnat på sanatoriet, spände Emma helt sonika på sig skidorna och gav sig iväg för att hälsa på honom. Hon trodde att han var döende och att gud utsett en större och viktigare uppgift för sonen – i himlen. Hon insåg att John kanske inte skull bli laestadianpredikant, den mildaste och finaste av alla.
Då ”Hitom himlen” kom ut hade Stina Aronson ett vikariat i folkskolan i Orrbyn utanför Råneå (ht 1946 – vt 1947).  Hon sökte förlängning till tjänsten men fick den inte. Hon var redan då märkt av sin sjukdom som hon senare avled i.

Länge hade Stina Aronson planerat för det som skulle bli hennes absolut bästa roman. Den skulle handla om fosterfader, dråparen, som hon trots detta alltid haft höga tankar om. Boken skulle heta ”Tårarnas väg”. 1951 skrev Stina Aronson ”Varje natt drömmer jag om Norrbotten”. Handlingen i boken skulle förläggas till Boden och trakten kring Sandträsk. En 14-årig flicka som skulle heta Ester Kristina vandrar på en myr, går vilse, funderar och iakttar landskapet. Så skulle den börja.
Men den romanen hann hon aldrig skriva. Hennes hälsa försämrades gradvis. Synen försämrades mycket. Hon kände sig mycket trött och arbetade långsamt. Den 24 november 1956 dog hon. Dödsorsaken var Parkinsons sjukdom. Hon blev nästan 64 år.

    LEIF LARSSON, Luleå
    Publicerad i Morajärvar´n 2006     


« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER