ENQUIST, Per Olov

Per Olov Enquist
Den här gången börjar jag med en text och berättar därefter om författaren. Boken är bara 28 sidor tjock och innehåller dessutom många förstklassiga illustrationer att njuta av. Trots det lilla formatet ger boken väldigt mycket till läsaren att fundera över och ta till sig. Huvudpersoner är två små pojkar på en hemmabyggd flotte i Bjursjön.

 
Den här gången ska jag återge innehållet i en bok av västerbottningen Per Olov Enquist. Det är en tunn liten bok på 28 sidor, som dessutom innehåller flera illustrationer. På sin höjd kan det ta en kvart att läsa boken och då får man nog stanna till och begrunda ett och annat. Boken heter ”Mannen i båten” och det finns mycket att fundera över och känna.

Boken handlar om två små pojkar, nio och tio år gamla. Handlingen utspelas i Bursjön i Västerbotten helt när Skellefteå. Det är Per Olov Enquists hemtrakter. Den ena pojken, tioåringen, heter Håkan, den yngre är berättelsens jag.

Genom sjön flöt också en älv från norr till söder. Då det här hände användes älven ännu för timmerflottning. Varje vår var sjön full av timmer från islossningens tid och några veckor framåt, men en dag i maj var allt klart. Timret hade glidit iväg söderut. Då kom flottarna. De gick längs stränderna och petade ut stockar som stannat. Båtar på sjön samlade ihop stockarna och fick iväg dem dit de skulle. Det kallades ”Sladden” och efter det var sjön tom igen.

Det var här allt började. Med tre timmerstockar som pojkarna gömde i ett dike. Håkan, som visste mycket, sa att det inte gjorde så mycket om de gömde undan tre stockar. Det var bara bolaget som förlorade på det och bolaget hade ändå så mycket pengar. 
De tre stockarna blev en flotte, med ordentliga tvärstag av bräder både framtill och i aktern och på mitten. Spikarna skulle dras bort till hösten, då flotten inte längre behövdes. Annars skulle ackordet förstöras för arbetarna på sågen, om de sågade i spik och förstörde klingan. Det visste Håkan. 

Flotten var ordenligt bestyckad, ständigt klar för strid. Den var pojkarnas krigsfartyg. Med den behärskade de sjön. Ett armborst med pilar, en vidjeslunga för kottar och Håkans gamla slangbella med reservgummi. I lådan i aktern fanns proviant för stora strapatser. Det var en flaska vatten, bröd och korv och melass, sötare och godare än vanlig sirap, fast man gav den till korna.
Problemet med flotten var seglet. Ibland var vinden bra och varje gång försökte pojkarna på alla sätt få en mast med ett lakan som segel att hållas på plats. Det gick inte bra. Oftast stakade pojkarna med hjälp av en tre meter lång stör.

En kväll stakade pojkarna ut på sjön. De hade sagt att de skulle fiska och fått lov till det. Vattnet var ännu kallt och de hade gummistövlar på sig. Det blåste ganska friskt från land. Efter att ha kollat mat och ammunition och lyckats sätta upp seglet någorlunda gled flotten ut mot mitten av sjön. Det var vackert, när solen gick ner och försvann, fast Håkan brukade le, om hans kamrat sa något sådant. Det var ingenting att prata om.
Håkan satt längst fram. Plösligt hade han fått syn på ett fientligt fartyg, en barkass, som skulle rammas. Han befallde fram änterhakarna och beordrade fulla segel. Själv gick han bakåt för att hämta armborstet. Allt på flotten var halt och slipprigt. Håkan vacklade till, tog ett steg åt sidan och föll i vattnet. Han såg både rädd och generad ut, när berättelsens jag räckte ut handen till hjälp. Sedan dröjde det en lång stund. Från den timmen eller mer mindes pojken ingenting. Han satt längst bak på proviantlådan. Håkan satt längst fram i fören med ryggen mot honom. Det syntes att han frös. Han stirrade rakt framför sig. Inte en enda gång vände han sig om. Det hade slutat att blåsa.
 
Efter en lång stund, kanske minst en timme, då båda pojkarna suttit tysta, frusna och orörliga hördes ljudet av åror, långt bort ifrån. Ljudet kom inte hemifrån, utan från öster. Det var så konstigt. Där fanns inga hus. Där bodde ingen. Annat var också konstigt. Seglet var borta, och stören som de brukade staka med. Bara proviantlådan fanns kvar. Det var månljust och alldeles lugnt. Båten kom sakta närmare. I månstrimman på sjön syntes båten som sakta närmade sig. En man rodde långsamt emot dem. Han skulle ge hjälp. När han var ganska nära vände han sig om. Det var en okänd. Han hade mörkt hår och magert ansikte. Han tittade hela tiden på Håkan. Så la han till intill flotten. Han ställde sig upp och räckte ut handen. Håkan tog den och klev över i båten. Nästan omärkligt gled båten ut från flotten och försvann med lugna årtag in i mörkret.

Berättaren öppnade boxen med proviant och åt. Han åt också från burken med melass, fastän han inte tyckte om det. Det var Håkans idé att ta med en burk melass. Så kom gryningen, ljuset kom tillbaka över sjön, morgondimman lättade. Då kom båtarna fram till honom. De hade länge ropat men han hade inte hört. Morfars båt kom först. Pojken klev över i ekan och la sig på botten insvept i filtar.
Berättaren blev först mycket sjuk. Sedan började han leta. Men först hade han berättat om mannen i båten. Han var inte från byn. Lite hade han liknat Eriksson vid barktrumman vid sliperiet. Men det var inte han. Morfar och de andra vuxna hade inte sagt något. Bara tittat på honom och sett  tankfulla ut.
I juli månad började pojken mycket noga genomsöka sjöns östra stränder. Han gick systematiskt upp och ner från stranden och in i skogen. Timme efter timme tillbringade han där. Men han hittade ingenting, bara resterna av en gammal halvt uppruttnad båt, som måste ha legat där länge, långt uppdragen på land. Pojken satte sig på båten och ropade ut över vattnet: 

 ”Håkan! Håkan! Håkan!”  Det kom inget svar. Inget eko heller. Ingenting alls. Då visste han till sist att i sjöns östra del fanns inga spår efter Håkan, och inga efter mannen i båten.
I september det året sökte han för sista gången. Han lånade morfars eka och rodde ut. Han hade inte frågat om lov. Det var samma dag han själv fyllde 9 år. Han rodde runt hela sjön. En lätt dimma låg hela tiden över vattnet. Så rodde han ut mitt på sjön, drog upp årorna, satte sig till rätta och bara väntade.

Han måste ha suttit där länge, minst en timme. Han visste inte hur lång tid som gått. Då såg han hur båten kom mot honom, utifrån dimman. Det var en eka och en man som rodde. I aktern satt någon med ansiktet vänt mot pojken. Det gick inte att ta fel. Det var Håkan. Ekan gled ljudlöst fram och Håkan såg ut precis som förr. Han log. Det var som om han ville säga: Här är jag. Du behöver inte söka mer. Du måste bli dig själv och bli vuxen. Så gled ekan bort och de var borta.
Då pojken tog årorna och började ro igen, upptäckte han något i vattnet. En lång käpp. Det var den han och Håkan brukade staka fram flotten med. Pojken tänkte att det var Håkan som ville lämna igen den, så han tog upp den i båten.

Morfar väntade på stranden. Han såg förbannad ut, stel i kroppen och axlarna hade han kört ner, som han alltid gjorde då han var arg. Men pojken var inte rädd. Han kastade upp stören på stranden och sa: Jag har fått tillbaka den. Och så ska jag sluta leta nu. Jag ska aldrig mer söka efter Håkan. Nu vet jag.

Håkan skulle ha varit 10 år och en månad, om han levat.
Pojken gick upp mot gården. Han grät men var samtidigt mycket lugn. Det var kallt i luften och till sist hade han förstått vem mannen i båten var. Det knastrade under fötterna, det var kallt, så var det, detta är hela historien.

Så slutar den här berättelsen av PO Enquist. Innan den kom ut som bok hade den varit publicerad i en antologi, som heter ”Vi skriver för dig”. Då fanns inte de fina illustrationerna av Thormod Kidde med. Bokens illustrationer har jag haft som förlaga för mina teckningar här.
”Så var det. Detta är hela historien som jag berättat den. Nu fortsätter den utan att jag berättar”. Det är kännetecknade för P.O. Enquists böcker. Han berättar historien, men sedan fortsätter den utan honom.
 
     Författaren PER OLOV ENQUIST

Man kan bli intresserad av en författare av olika anledningar. Då jag blev intresserad av P O Enquist, visste jag inte ens att han var eller skulle bli författare. Han var höjdhoppare i svenska eliten och han var från Hjoggböle utanför Skellefteå i Västerbotten. Att en idrottsman var från en ort med ett så passande namn tyckte jag var alldeles utmärkt.
Per Olov Enquist hörde till de fyra-fem bästa höjdhopparna i Sverige i mitten av 1950-talet, medan bra resultat ännu noterades omkring 2-metersstrecket. Jag tror att P O Enquist hoppade 1.98 som bäst och det gjorde han i gammaldags saxstil och också i den lite nyare dykstilen.

     Några böcker

För mig var Per Olov Enquist enbart idrottsman. Jag missade helt att han år 1961 debuterade med en roman som hette Kristallögat. Även Färdvägen (1963) gick mig förbi. Men när Magnetisörens femte vinter kom ut 1964, köpte jag den. (Magnetisör = en äldre benämning på hypnotisör). En så duktig höjdhoppare måste helt enkelt skriva bra också. Det var nog så jag resonerade. Jag minns att jag tyckte om boken, som handlar om en magnetisör, som fick en hel stad i sitt våld. Han botade många men gjorde också många sämre under den vintern. Men idag minns jag inte mycket av boken. Och inte handlade den det minsta om idrott, vilket jag väl också hade trott eller hoppats på.  Åtminstone i Sverige blev den här boken P O Enquists stora genombrott.

1971 skrev han äntligen om idrott. Boken hette Sekonden och handlar om en släggkastare, en svensk arbetare, som blir mästare, men som fuskade med släggans vikt, så att den var lättare än vad reglerna föreskrev. Det här hände medan idrotten ännu var en fritidssysselsättning. Han fuskade inte bara för egen vinnings skull. Hans medtävlande fick gärna låna hans slägga och kasta med den om de ville. Själv var han ytterst nära att sätta världsrekord. Han var bra även utan fusk. Han hade en enda tanke: mästerskapstävlingar måste ha rekord, publiken måste få se rekord eller nästan rekord. Det var ju därför publiken kommit. Boken handlar förstås inte bara om idrott och idrottsfusk. Idrotten sätts in i ett mycket större sammanhang, i samhället och i arbetarrörelsen, som fuskat bort att ta vara på idrotten som marknadsförare.
I släggkastning har man ingen sekond. Däremot i boxning och det var den idrott släggkastaren sysslade med, innan han började med den fria idrotten. Sekonden är släggkastarens son genom vars ögon hela händelseförloppet ses. Under boxningskarriären hjälpte han sin pappa i ringhörnan.
Det är verklighet som P O Enquist skriver om. Fusket med släggan har verkligen inträffat och det blev förstås en stor skandal i Idrotts-Sverige. Men hans romaner är inga egentliga dokumentärer. Vad som är framforskade fakta kan inte alltid skiljas från författarens eget skapande i form av dialog, åsikter och anpassning till handlingen. Det är ett arbetssätt som P O Enquist ofta använder. Många gånger ses händelseförloppet genom någon av huvudpersonernas ögon.

Så är det inte bara i Sekonden. Så är det också i Legionärerna, P O Enquists internationella genombrottsbok. Den handlar om baltutlämningen – den verkliga händelse som inträffade 1946, då svenska regeringen skickade 146 baltiska flyktingar (flertalet var letter) tillbaka till Sovjetunionen efter en begäran från det stora landet i öster. Till en säker död inför avrättningspatrullerna, hävdade de som protesterade. Balterna - litauer, estländare och letter - hade gått in i den tyska krigsmakten för att bekämpa Sovjet. Precis som Finland gjorde, men Finland hade till skillnad från de små baltiska länderna inte ockuperats och inte blivit införlivat i Sovjetunionen. Finland hade sin egen armé som på tyskarnas sida stred i Ryssland.
Då Tyskland föll ihop, flydde många baltiska soldater till Sverige. Nazister, enligt sovjetiska åsikter. Kanske bara frihetskämpar för det egna landet, vars enda möjlighet att bekämpa Sovjet var i ett annat lands armé. Många var också tvångsrekryterade. Det här dilemmat uppmärksammades mycket i Sverige. Många, många protesterade mot att balterna skulle skickas tillbaka. Regeringen och mest utrikesministern fick mycket ovett för sitt beslut. Många balter tog sitt liv, för att slippa skickas tillbaka, många stympade sig själv för att få stanna i Sverige.
Legionärerna är inte bara en skildring av ett historiskt skeende. Det är också i hög grad en politisk roman. P O Enquist visade här att det är möjligt att låta berättarjaget delta och skildra de egna tvivlen och farhågorna under berättelsens gång. Hur blev det egentligen med de förmodade avrättningarna. Forskning lär ha visat att endast en sådan ägde rum. Och enligt en ny upplaga av Legionärerna (1990) skriver P O Enquist i en epilog att om en enskild person kan göras ansvarig för utlämningsbeslutet så är det Per Albin Hansson själv, statsministern. Han genomdrev beslutet och gick faktiskt längre i tillmötesgående mot Sovjet än vad Stalin hade begärt. Detta enligt vad P O Enquist själv läst i UD:s arkiv.

Legionärerna, som kom ut 1968, studentupploppens år och samma år då sovjetiska trupper krossade Dubceks Tjeckoslovakien, blev enormt uppmärksammad både i Sverige och i utlandet. Boken blev både prisbelönt, hyllad, utskälld - och filmad under namnet ”Baltutlämningen”. P O Enquist fick en stor mängd litteraturpriser. Den här boken lade grunden till hans internationella berömmelse och uppskattning. Hans böcker är översatt till ett 30-tal språk och stora litterära priser har han fått bland annat i Frankrike, Tyskland och Danmark.

     Lite om P O Enquist

Per Olov Enquist kommer från en trakt av Sverige, som tycks vara särskilt gynnsam för författare. Inom bara några mils omkrets finns många stora författare. Utom P O Enquist själv kommer Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren, Helmer Grundström, Birger Vikström, Kurt och Anita Salomonsson med flera från de här trakterna kring Skellefteå. Många är på ett eller annat sätt släkt med varandra.

Per Olov Enquist, lång och smal, omkring 2 meter lång, föddes den 23 september 1934 i Sjön, Hjoggböle i Bureå församling utanför Skellefteå. Sjön är en liten by, mer som en del av Hjoggböle. Där bodde P O Enquist i det ”gröna huset” som återkommer i många av hans romaner. Sedan flyttade han med sin mamma till en by 4 kilometer bort. Den byn heter Sjöbotten. Här bodde han och mamman Maja Lindgren i övre våningen i lärarbostaden. Hans mor var lärarinna. Pappan Elof Enquist dog bra 32 år gammal, innan P.O. Enquist fyllt ett år.
I båda byarna bodde PO Enquist väldigt nära bönhuset, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens bönhus. Det var byarnas maktcentrum. Alla viktiga beslut togs där, alla öppna och dolda förhållningssätt till hur man skulle vara och uppträda utgick från bönhuset. Allt socialt liv koncentrerades dit. Det var där man träffades. Det gällde de vuxna och naturligtvis alla barn.

I många av P.O. Enquists romaner kan man se hur religionen och EFS:s bönhus påverkat barndomen. Därför är det helt naturligt att han också skrivit en roman om pingstpastorn Lewi Pethrus (”Lewis resa”). Ibland finns det rent burleska episoder som P O återberättar. Predikanterna var  ofta måna om att verkligen synas, då de förkunnade ordet. Vid ett tillfälle klev en predikant upp på lagårdstaket för att predika, men han halkade och ramlade ner i gödselstacken. Vad man drog för slutsats av det vet jag inte. Men det är sällan sådant skildras. I allmänhet var predikanterna aktade män.

P O Enquist studerade i Uppsala, där han tog en fil.mag.examen. Sedan var han verksam som kulturkritiker i Svenska Dagbladet och Expressen. Han har under många år varit bosatt i Köpenhamn och också i Berlin. 1973 bodde han i Los Angeles som professor på UCLA. Han har varit gift tre gånger.
Numera bor P O Enquist i Vaxholm.

Alla P O Enquists böcker är inte helt lättförståeliga. Han för ofta fram berättelserna i flera skikt samtidigt. Som om man på genomskinliga blad ritat flera kartor över ett område och sedan lägger dem på varandra. Tillsammans ger de en större och fylligare bild av det beskrivna landskapet. Så är det i den bok, som många menar är P O Enquists bästa: ”Kapten Nemos bibliotek”, som trots det udda namnet, är en berättelse om P O Enquists barndom. Här har han också vävt in den mycket uppmärksammade händelsen, då två nyfödda pojkar förväxlades på Bureå sjukstuga av en jäktad sjuksköterska. Sju år senare ”återlämnades” pojkarna till rätt familj efter beslut i Högsta domstolen. I den boken ”försvinner” också en av pojkarna, inte riktigt på samma sätt som i ”Mannen i båten”, men känslomässigt kanske på samma sätt.
       LEIF LARSSON
       Publicerad i Morajärvar´n nr 2007
       Porträtt-teckningen efter omslagsbild på bok

« Tillbaka
AKTUELLT

MÅNADENS DIKT

2017-10-01

MOTVINDSGATAN

I stan finns två gator:
NAMNLÖSA GATAN
ner mot hamnen
där ingen vill bo

MOTVINDSGATAN
den långa som slingrar sig
runt alla kvarter
och där kallblåsten råder
är den andra,
den där ingen vill bo


Det här är den 40:e MÅNADENS DIKT. De 40 dikterna har fört en tillvaro i det tysta. Förmodligen har ingen läst dem. Ingen har i alla fall gett ett enda ord som kommentar till någon av dem. 40 är ett jämnt och bra antal att runda av med. Någon fler MÅNADENS DIKT blir det inte.

MÅNADENS DIKT

2017-09-01

KRÅKSÅNGEN

Det är inte
sången
som är det fina i
kråksången.
Det är att
sångarna
och sången
finns.

Det här är den 39:e dikten jag satt in som Månadens dikt sedan starten i juli 2014. En till kan det nog bli.
40 kan vara ett bra avslutningsantal.

SUCKEN

2017-02-13

Illustration till CHRISTIAN MORGENSTERNS dikt SUCKEN. Teckningen gjord efter Sven Nordqvist teckning i Poesi för högstadiet.

ARKIVET »
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER