Fotbollsspelare från ÖN, del 2

Mina upplevelser som åskådare av fotboll hade jag till en början fått både på Gammelplanen på Finnholmen och på Nyplanen mitt inne i byn, men naturligtvis var det vetskapen att det fanns ”riktiga” fotbollsspelare i granngårdarna som hade ännu större betydelse för mig. De bidrog till övertygelsen att spelade man bara bra neri Ön så skulle man få chansen i IFK Råneås A-lag. Det var bara att titta sig omkring i granngårdarna.
Där fanns de: Ture Lidberg, Rudolf ”Rulle” Holmqvist och Bertil Lindström. Det var en mycket duktig högerytter, en superb målvakt och en kraftfull högerback. Och så entusiasten Per Norgren, den snälla och slagfärdige ynglingen med de stora förhoppningarna. Vilken av dem jag ska börja med har nog ingen stor betydelse. Både Ture och Bertil bodde nästan vägg i vägg med mig, dvs. så där en 75-100 meter ifrån. Gårdssamlingen neri Ön var inte direkt tät, men det var ändå inte långt mellan husen. Alla de tre spelarna är lite äldre än vad jag är, så det kan ju få vara en orsak.


Jag kunde inte hitta något foto som förebild för ett försök till porträttskiss. Detta är en teckning gjord efter en illustration i Rekord-Magasinet 1950. Den får representera en av IFK Råneås bästa yttrar Ture Lidberg

TURE LIDBERG
tror jag inte att jag såg spela någon gång, möjligen under den match då jag var så otroligt nervös att jag under hela matchen gick fram och tillbaka bakom de täta åskådarleden och inte såg bollen annat än om det var riktiga luftpastejer. Ändå har Ture fascinerat mig. HAN hade nämligen en egen hejaramsa:

Heja, heja, Ture i det gröna
Lägg nu en riktigt vacker hörna.


Jag undrar om någon annan hade en så personlig hejaremsa.
Jag minns när Ture, Ragnar och Arvid Larsson stod på vår gård och rökte. Så sysslolösa som de var, så måste det ha varit en söndag eller mitt i semestern. Ture med cigarett, de båda andra, som fortfarande var Ö-bor, med pipa. De pratade väl om ”väder och vind”, medan jag och min bror Rolf, och kanske det var Gerhard också, gjorde allt för att få dem intresserade av det vi gjorde. Vi hoppade stavhopp med en granstav. Ribban låg på en hoppställning med fastspikade och uppåtböjda spikar (för att ribban inte skulle ramla ner så lätt). ”Gropen” vi skulle landa i var stenhård pinnmo och den lilla gropen framför ställningen där vi skulle sätta ner staven före upphoppet var varken stor eller djup. Varannan gång bommade vi och det var vanligare att vi slagit oss rejält då vi kommit farande under ribban och landat med svanskotan mot marken än då vi hoppat över (vilket inte var så särskilt högt det heller).

Karlarna såg oss inte hur vi än glänste med fantastiska hopp. Till slut gick jag och ställde mig intill dem. Jag lyssnade först, så som artiga pojkar gör, innan jag frågade Ture om han inte kunde träna oss pojkar från Ön i fotboll. Nä, det gick inte alls. Nästa dag skulle han fara hem till Finspång. Hem? Jag visste förstås att han flyttat, men inte kunde väl Finspång vara hemma? Jag var ju övertygad om att han värvats dit som fotbollsspelare och snart skulle komma tillbaka till IFK, men det var jobbet som fått honom att lämna Ön. Han var murare. Många av dem vi kände var murare, så nån kunde vi väl undvara, men varför just Ture som var så bra högerytter. Ture flyttade till Finspång i början av 1950-talet. Han var född 1921 och dog 1999.

Själv fick jag också förmånen att spela högerytter under många år, men utan egen hejaramsa och utan att bli värvad till södra Sverige.

Lite förvånad blev jag allt då jag fick veta att Ture 1949 (då jag var 10 år) var med i IFK:s boxningskommitté tillsammans med Harry Lund och Erik Pettersson. Medlemskap i Svenska Boxningsförbundet hade man redan sökt. Om jag vetat det hade jag kanske blivit boxare … Man vet aldrig. Lätta viktklasser fanns det också. Men Ture med sina murarnävar skulle nog ha klarat sig bra.

TURE LIDBERG var uttagen i det jubileumslag som DAVID LARSSON tog ut i samband med att föreningen fyllde 40 år. Alltså bäste högerytter under IFK:s första 40 år. … och han var från granngården!


På Bertil Lindström hittade jag inget foto från hans aktiva tid som fotbollsspelare. Till denna porträttskiss har jag använt del av bild ifrån Ola Jönssons bok Bilden av ett samhälle (1990)

BERTIL LINDSTRÖM
var back och såg ut som en riktig försvarsspelare, inte så lång men kraftigt byggd. Han kunde om han ville dela ut rejäla tacklingar som gjord att yttrarna i motståndarlagen inte gärna kom alltför nära. Bertil var nog den av de här lite äldre spelarna som jag träffades oftast. Han var son till Ivar och Jenny Lindström, där vi dagligen under många år hämtade mjölk många gånger direkt från ladugården. Klart att jag ville bli back som Bertil, men när jag tittade på Bertil och de andra i IFK:s A-lag som spelade i försvaret så insåg jag mina begränsningar. Jag hade inte en kropp som Bertil, Albin Gustavsson eller Birger Bergman till exempel. Mer liknade jag den beskrivning som en kompis långt senare sa om sig själv: Om jag vänder sidan till så ser jag ut som ett streck, en sytråd. Som tur är fanns det andra platser i ett fotbollslag.

Bertil var född 1928 och riktigt hur lång hans karriär som fotbollsspelare var vet jag inte, men så småningom slutade han förmodligen för att arbetet som bonde neri Ön tog allt mer tid. Han dog 1992.

Bertil hade ett smeknamn, som vi andra egentligen inte alls förstod – Kesi. Senare har jag fått veta att det syftar på kända orkesterledare. Flera andra i Bertils generation hade smeknamn efter orkesterledare. Namnet fick han då han en id arbetade på Edfast skofabrik. Alla pojkar döptes efter orkesterledare, Bertil efter Kai Kaiser. Först kallades Bertil för Kaiser men sedan blev det förvanskat till Kesi.

Bertil Lindström har gett mig ett oförglömligt fotbollsminne.
Jag kan inte ha varit mer än 11-12 år gammal, möjligen 13, då jag för första gången fick följa med ett fotbollslag till en bortamatch. Hemma visste de inte om att jag gett mig iväg och förmodligen hade jag inte fått följa med bussen om inte Bertil sagt att han kände mig.

Jag hade aldrig åkt buss och visste inte hur fruktansvärt det kunde vara. Dessutom regnade det. Vi hade inte ens hunnit två kilometer mot Strömsund, då jag spydde första gången. Gamla (riks)vägen gick då från Norra Byn i en båge österut och sedan mot Strömsund väster om Lappviken. Ungefär där gamla vägen korsar den nyare (Riks-13) och där det nu är en plats där man kan komma upp på elljusspåret mådde jag så tjyvtjockt att jag inte kunde hålla mig längre. Jag steg upp och på väg fram mot chauffören spydde jag – i ärmen på regnrocken. Han stannade bussen, jag fick andas frisk luft bland dieselångorna, tvätta av mig lite i det vattenfyllda diket och även tvätta av regnrocksärmen, innan vi kunde fortsätta. Det blev två tre stopp till men jag kräktes inte mer. Jag fick bara stå ute och andas i regnet tills illamåendet nästan gick över. Regnrocken hade jag knölar ihop och lagt under bussätet.

Vi skulle till Morjärv. IFK Råneås B-lag skulle spela mot Morjärvs SK. I B-laget ingick några A-lagsspelare den matchen: Bertil Lindström och Tor Löfgren bl.a. I Morjärv var det inte bättre väder än i Råneå – och kallt dessutom. Spelarna försvann snabbt in för att byta om men varken de eller Morjärvs spelare kom ut på planen. Det regnade! Och planen var en jordplan med gott om stora vattenpölar. Publiken bestod av 4-5 gubbar med oljerockar och hattar med stora brätten. Två av dem visade sig vara linjemän när matchen började. En av dem var domaren (som också försvann in i omklädningsrummet).

Jag hade varit tvungen att dra på mig regnrocken om jag inte skulle bli sjöblöt hela jag. Jag gick runt planen några varv medan jag väntade på att matchen skulle starta. Jag tyckte inte om lukten från regnrocken och jag ville inte att någon annan skulle behöva känna den. Därför höll jag mig långt från alla andra.

Till slut kom domaren trippande ut på planen med bollen i ena handen. Han sprang i krokar för att undvika de värsta pölarna och när han nått mittpunkten – där han tyckte att den var, blåste han i visselpipan och båda lagen kom lunkande ut på planen nästan alla med händerna indragna innanför ärmarna på fotbollströjorna. Jag tror att IFK hade A-lagets ljusblå skjortor. Kanske Morjärv hade röda dräkter. I alla fall blev de ljusblå skjortorna snabbt mörkblå i regnet och de röda nästan svartröda.

Jag trodde att det skulle bli en lätt match för IFK. Över huvud taget trodde jag inte att det fanns något lag som skulle kunna besegra IFK, varken A-laget eller B-laget. Möjligen något av de lag som fanns på färgbilderna i Rekord-Magasinet. Men Morjärv … NÄ!

Därför blev jag förvånad när Morjärvsspelarna satte upp en förfärlig fart i början. Dom sprang som bara den och sköt mot mål flera gånger – åt det hållet i alla fall. Jag undrar om det inte var Billy Öjeland som var målvakt i B-laget. Han blev väl också överraskad så Morjärv gjorde mål ganska tidigt.

Turmål tänkte jag så klart. Högt tempo men ingen taktik. Det skulle nog ordna sig. Men efter en stund förstod jag varför hemmalaget haft så högt tempo i början. Det var för att för varje minut blev bollen lite
tyngre, fotbollsskorna blev tyngre, strumporna började hasa och snart hjälpte det inte att gömma händerna innanför skjortärmarna. Efter tio minuter var det ingen spelare som undvek vattenpölarna, men det var inte många som sprang heller.

Det var faktiskt 2-0 till Morjärv när domaren blåste för halvtidsvila. Jag började tänka efter hur lagen i Rekord-Magasinet gjorde när det regnade. Men jag kunde inte komma ihåg någon enda match i regn och inte på jordplan heller. Jag tänkte att en 3-2 seger för B-laget ända skulle vara ganska bra. I halvtid slutade det nästan att regna och till min stora förvåning blev publiken större och större och inte bara gubbar. Några småpojkar sprang omkring med färggranna stövlar och de var minst av allt rädda för lervattnet i pölarna. Ändå ropade en av gubbarna som varit linjeman att ungarna inte fick vara på planen. Just när andra halvlek skulle börja kom två yngre kvinnor cyklande. En hade en röd regnkappa, den andra en gul. Och glada var dom som om det var en riktig solskensdag.

Jag höll mig hela tiden på samma sida som den där Bertil spelade. Inte hade någon hejat på B-laget och inte på hemmalaget heller under första halvleken. Men nu började det. De unga kvinnorna hejade så att det hördes över hela byn … men mest på B-laget! Jag blev alldeles perplex. Hade dom ingen klubbkänsla? Dom var väl från Morjärv eftersom dom cyklat till matchen?

På Bertil och alla andra B-lagsspelare som gjorde inkast hejade de särskilt mycket. Det var nog en fin uppmuntran för B-lagets spelare i regnet. Efteråt trodde jag att jag förstod hur det hängde ihop. Genom att heja så mycket på B-laget distraherade dom spelarna, som bara gjorde lama försök att kvittera och vinna matchen. Det blev förlust till min stora sorg. Hemresan gick lite bättre för mig, men nu frös jag om fötterna hela vägen tills bussen stannade på gårdsplanen framför CeKå.

Bertil hade tre bröder, två var äldre, en yngre. De andra tre spelade inte fotboll vad jag vet i alla fall. Han hade också en yngre syster och att hon hade bollsinne var alldeles uppenbart. Hon blev inte bara distriktsmästare i bordtennis. Hon blev också Norrlandsmästare. Tänk om det funnits flickfotboll då hon var ung. Hon, Anna Thun, skulle ha blivit stjärna.


Porträttskiss efter Gerhard Larssons foto

PER NORGREN
Den kanske allra mest intresserade fotbollsspelaren ner i Ön var Per. Särskilt intresserad var han av att vara målvakt mycket tydligt inspirerad av IFK:s målvakt Rulle Holmqvist. Jag tror inte att Per spelade någon A-lagsmatch och inte någon B-lagsmatch heller, men när vi sparkade boll var han ofta med. Han inte bara stod i mål, han berättade många roliga historier på sitt eget finurliga sätt. Det var han som mer än andra skapade den goda stämning och den spelglädje vi hade på våra ibland primitiva fotbollsplaner. Per brukade säga att han var reserv för Rulle i A-laget. Men Rulle var aldrig sjuk och aldrig var han skadad heller.

Per föddes 1935 och dog 1989. Jag hade lika gärna kunnat placera honom bland oss andra som var födda i slutet av 1930-talet eller början av 1940-talet. Men jag har placerat honom här mitt mellan texten om Rulle och texten om Bertil. Dels var Rulle Holmqvist nästan närmaste grannen och Pers stora idol, dels gifte sig Pers syster Britta med Bertil Lindström. och texten om Bertil. Dels var Rulle Holmqvist nästan närmaste grannen och Pers stora idol, dels gifte sig Pers syster Britta med Bertil Lindström.


Försök till porträttskiss av Rulle Holmqvist
efter foto i tidningsartikel (1970-talet).


RUDOLF HOLMQVIST, ”Rulle”
Då jag började intressera mig för fotboll var Rulle Holmqvist målvakt. Då jag spelade med IFK Råneå under några år var Rulle målvakt och då jag flyttade till Kalix för att gå i gymnasiet där och så småningom också började spela med IFK Kalix var Rulle fortfarande målvakt i IFK Råneå. Han var en av de allra bästa i hela Norrbotten och fick i den hårda konkurrensen som fanns på målvaktssidan vakta Norrbottens mål i länsmatcher.

Självklart var det en dröm för oss småpojkar att bli så bra som Rulle i A-laget. Jag tror att jag gick i tredje eller fjärde klass då min karriär som målvakt tog slut. På skolgården, grusplanen som fanns mellan CeKå och småskolan (huset där Forsbergs frisersalong sedan var och där Leo Kairento bott) var det ständigt matcher mellan klasserna – i enstaka fall valdes lag bland alla som ville vara med. Då fick de yngsta sällan vara med.

Av någon anledning som jag inte minns blev jag tillfrågad av storpojkarna i femman om jag ville vara målvakt i deras lag mot sexans pojkar. Självklart ville jag det. Jag tror att jag växte tio centimeter direkt. Fast orolig var jag. Sexans pojkar var stora och sköt hårt, men femmans grabbar hade sagt att de skulle ha revansch mot sexan, så jag antog att det betydde att sexan inte skulle få skjuta så många skott mot mig. Målet var mellan två hopskrapade grushögar med en liten pinne i. Jag gick flera gånger mellan ”stolparna” och låtsades känna på nätet bakom, precis som jag sett Rulle göra på Nyplan. Det blev en kort uppvärmning med bara några lösa skott mot mig. Jag gick ner på ena knäet och fångade bollen med båda händerna och tryckte den mot bröstet. Precis som Rulle. Jag kastade mig en gång fastän det inte alls hade behövts och rullade runt i gruset. Mina skolkläder var verkligen inte rena efter den uppvärmningen. Lyckligtvis visste jag att mamma den dagen hade ”timmar” på sitt jobb på Tallheden och skulle komma hem efter mig. Jag skulle hinna borsta av mig hemma. Men det var annat som hände som gjorde att mamma inte synade ler- och grusdammet på mina kläder.

Min bror Rolf bröt armen … och vi förlorade nästan matchen mot sexan. Intill Småskolan fanns en stor trave med långved, som så småningom skulle kapas upp i mindre och lämpligare bitar. Den vedhögen var ganska hög och absolut förbjuden för alla skolbarn att leka på. Naturligtvis var den högen den mest lockande att leka ”Herre på täppan” på. Min lillebror kunde vara ettrig och hade vid ett tillfälle blivit ”Herre” på täppan, då andra försökte få bort honom därifrån. Han ramlade ner och bröt armen – trodde vi.

En fröken från småskolan kom fram till mig och sa att jag måste följa min bror till doktorn. Det var inte långt, bara till andra sidan riksvägen mitt emot småskolan. Jag gjorde det och då jag kom tillbaka var både frukostrasten och matchen slut och brorsans arm var ur led vid armbågen. Han fick mitella och jag fick veta att matchen blivit oavgjord. Målvakten femmorna fick sätta in hade varit bra och jag blev inte tillfrågad någon fler gång. Sticka iväg så där mitt under en viktig match …

Rulle Holmqvist var inte bara tryggheten själv i målet och på det sättet bidrog han till IFK:s framgångar. Han hade också en fantastiskt fin klippsamling som det dessutom var mycket god ordning på. Det hade jag stor nytta av då jag som lärarkandidat på ett inackorderingsrum på Skomakargatan i Luleå skrev jubileumsskriften IFK Råneå 40 år, 1923-1963.

Jag kunde aldrig bli en lika bra målvakt som Rulle. Jag har inte heller blivit lika bra klippsamlare och någon ordning har jag inte på de få tidningsklipp och fotografier jag har kvar från min aktiva tid som fotbollsspelare. Men min beundran för Rulle Holmqvist har jag kvar.

Av Gerhard Larsson har jag fått veta att Rulle Holmqvist och många andra från dåtida A-lag på vårarna tränade inte bara på Gammelplanen utan också på en naturplan nere på Ågrundet. Den planen kände jag inte till medan jag bodde kvar neri Ön, men jag skulle gärna vilja veta lite mer om den.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER