Fotbollsspelare från ÖN, del 1

Jag heter Leif Larsson och jag är uppvuxen ”neri ön”, som vi sa. Jag är inte son till ledarlegenden David Larsson. Den frågan fick jag många gånger av idrottsintresserade under de drygt 40 år som jag bodde i Kalix.

Men det finns ett litet samband med Ön även för David.

Gårdarna neri Ön ligger samlade dels längs en kort sträcka av Sundsvägen, dels en anhopning lite närmare Kängsövägen. Husen skiljer sig inte från andra hus från samma tid. Det som är lite anmärkningsvärt är att det faktiskt är ovanligt många av pojkarna neri Ön som spelat med i IFK RÅNEÅS A-lag i fotboll och som på olika sätt påverkat mitt intresse för fotboll.

Det är om dem jag ska berätta.

Från allra första början var det naturligtvis spontanfotboll för oss pojkar. Vi spelade överallt där det fanns minsta lilla utrymme för att dela upp i två lag och markera två mål med stenar eller pinnar. Det som ofta avgjorde var om någon av oss hade en boll med oss. Alltid var det någon som hade det eller som for iväg hem för att hämta en boll.

Fastän DAVID LARSSON inte påverkade någon av oss på den tiden eller kanske inte ens visste att vi fanns till, så spelade han en stor roll för mig personligen. Gammelplanen på Finnholmen blev också mycket viktig för mig. Varje dag gick eller cyklade jag förbi planen och kastade alltid längtansfulla blickar på den. Det var ju en ”riktig” fotbollsplan, även om den var ojämn, lutade ganska mycket och var blöt i ena hörnet närmast slyskogen . Planen var extremt liten bara 86 X 50 meter !




Jag var 9-10 år då jag såg min första fotbollsmatch och det var på Gammelplan. Jag hade min bror Rolf med mig och det var med stora besvär som vi tog oss in som åskådare. Naturligtvis hade vi inga pengar till inträde, så vi fick lösa det på vårt eget sätt.

Vi kom förstås gående efter Kängsövägen från Kängsöhållet. På långt håll såg vi mannen i trenchcoat som stod vid den korta vägstumpen in till planen. Åskådare som kom stannade alla till hos honom och vi förstod att de betalade inträde. Den mannen var DAVID LARSSON, men jag tror inte att vi visste det då.

Mitt emot vägen in till planen fanns åkrar och längst bort närmast stordiket och blötmarken bakom stod två lador intill varandra. I god tid innan vi hunnit fram till Löfholms-huset vek vi av och gick i kanten på en åker, hoppade över flera diken och gick bakom ladorna. Vi inbillade oss att de som såg oss skulle tro att vi var ute för att titta på fåglar. Just vid de två ladorna hade flera dagar i rad en stor flock brushanar hållit till. För säkerhets skull dröjde vi lite bakom ladorna innan vi fortsatte längs dikeskanten upp mot byn. Till slut var vi uppe på landsvägen leriga och blöta inte bara om skorna utan långt upp på byxbenen. Vi hörde domarens visselsignal och David stod inte länge på landsvägen och tog upp betalning. Vi hoppade över diket och kom efter en del små manövrar fram till hällarna som var den bästa åskådarplatsen. Hällarna var också ”omklädningsrum” för spelarna för där hängde söndagskostymer på var och varannan enrisbuske. Hur matchen gick minns jag inte, men att det var IFK och Rutvik som spelade förstod vi av kommentarer runt omkring. Dessutom förstod vi så småningom att det den här träningsmatchen varit gratis inträde. Det David hade gjort var att sälja medlemskort.

Respekten för DAVID LARSSON satt i hos mig. Lite senare, samma år eller något år senare, spelade IFK en viktig DM-match (tror jag) på Nyplanen uppe i byn. Den låg intill ”Tegelskolan”, dvs nya folkskolan och nära Realskolan mitt i byn. Pengar var det för mig lika ont om, men den här matchen hade alla pojkar i skolan pratat om. Undrar om det inte var Bodens BK som var IFK:s motståndare.

Brorsan hade fått nog av fotbollsäventyr efter matchen på Gammelplanen. Jag fick klara mig ensam den här gången. Jag kunde inte passera vändkorsen in till planen utan fick göra en omväg. Det var ett högt plank runt hela planen, men vid planket mot Realskolan fanns både några döljande småbuskar och en möjlighet att krypa under planket just där. Annars var det nästan omöjligt. Dessutom var jag smal och kunde ganska lätt åla mig under planket. Men jackan och byxorna var inte så rena och fina efteråt.

Jämfört med matchen på Gammelplan var det mycket folk på den här matchen. Runt det vita träräcket runt planen stod folk tätt, tätt och inte bara i ett led utan på flera ställen i två eller tre led. Tätast var det på den långsida som var mot upp mot Gästis och kyrkan. Det var inte riktigt så mycket folk på den andra sidan, men dit vågade jag inte gå. Där stod ju David Larsson inte långt från omklädningsrummen. Jag var rädd att han omedelbart skulle avslöja mig så fort han fick syn på min nedsmutsade jacka. Jag gick fram och tillbaka bakom åskådarleden. Fram och tillbaka. Ibland skymtade jag någon spelare i någon glugg mellan åskådarna. Ibland såg jag ben med fotbollsskor och fotbollsstrumpor.

Men ingen enda spelare helt och hållet och då Rulle gjorde räddningar i målet såg jag inte dom heller, men på publiken förstod jag att han varit mycket bra hela matchen.

Det var en jämn match och IFK gjorde ett tidigt mål, men det var BBK som pressade mesta tiden. Publiken var i extas. Varenda passning, varenda fällning, vartenda domslut kommenterades och både hejarop och burop ekade över planen. Jag blev mer och mer nervös. I slutminuterna kvitterade BBK till hela publikens stora missnöje. Jag tror att det blev omspel i Boden eftersom matchen slutade oavgjord.

Det hade jag ingen aning om och inte om spelet heller. Jag hade inte sett nånting alls, men jag tror att jag aldrig upplevt en så spännande match.

Sedan gick jag ut förbi vändkorsen precis som vilken annan betalande åskådare som helst. Jag tänkte att ingen skulle märka att jag smitit in under planket. Däremot fick jag gå runt på vägarna på sidan om fotbollsplanen eftersom jag hade cykeln vid Realskolan. Aldrig har jag gått så mycket under en fotbollsmatch, och aldrig har jag sett så lite.

Men spänningen gjorde att jag mer än nånting annat ville spela fotboll.




Men hur var det nu med DAVID LARSSON och kopplingen till Ön?

Jo, hans mamma Vilhelmina var född i den gård där Gerhard Larsson nu bor vid Sundsvägen. På den tiden hörde gården till indelningsverkets rotesystem och både rotan och huset/torpet kallades Stadigs. Det var ett kronotorp som fältjägaren Gustaf Magnus Stadig förfogade över. Fjärde barnet var Davids mamma Johanna Vilhelmina. Äldst var sonen Gustaf Magnus (Gustafsson)(född 1852) som bodde kvar i torpet med hustrun Maria Josefina Sundbom (född 1862). Två av deras barn, kusiner till David Larsson, spelar en roll i fortsättningen av detta kåseri.

David Larsson föddes i Rånbyn den 2 december 1900, han dog den 23 maj 1982. Då hade han varit mycket aktiv idrottsledare i åtminstone 60 år och ordförande i IFK Råneå i 26 år. Hans hem fanns på Holmen (Andholmen), ön som ligger mitt i Råneälven mellan Sörforsen och Norrforsen. Hemgården som han sedan övertog efter föräldrarna ligger inte långt från historiskt intressanta Löjtnantsbostället. Själv hade han också anor till det militära. Hans mor Johanna Vilhelmina Gustafsdotter, f. 25.9.1862, var ju dotter till fältjägaren Gustaf Magnus Stadig, som hade sitt soldattorp i den del av Råneå som heter Ön, halvvägs från Rånbyn till hamnen i Kängsön.

Gustaf Magnus Stadig, född 28.8. 1830, död 26 april 1893, och hans hustru Anna Stina Persdotter född 15.7. 1832 hade 9 barn. Vilhelmina (Mina) var nummer fyra. Vilhelmina gifte sig 1885 med hemmansägaren Anders Larsson, Rånbyn, född 14.8. 1852. Även det äktenskapet blev barnrikt. Då David föddes hade familjen redan 7 barn och senare fick han tre syskon till. Pappan Anders Larsson dog på hösten 1914, medan David ännu var en pojke. På våren samma år hade hans näst yngsta syster dött. 1918 dog två andra syskon. Flera av de övriga syskonen flyttade till Stockholm och några utvandrade till Amerika.

Under mycket lång tid var David Larsson, Centralkaféet (Ce-Kå) och IFK Råneå i stort sett synonyma begrepp, åtminstone för mig. På kaféet samlades mycket ofta den största delen av byns idrottsungdomar och David fanns alltid till hands för diskussioner och för uppmuntran och goda råd. Och inte bara för byns ungdomar. Allt eftersom tiden gick blev CeKå den naturliga fikaplatsen och rasten för fotbollslag och andra idrottsgäng på väg till eller från matcher eller andra tävlingar.

1931 gifte sig David Larsson med Berta Broström, född 20.10. 1901. Hon var från Mörkheden, Böle, och dotter till Petter Broström, född 21.1 1861 och Johanna Lovisa Sundqvist, född 28.9. 1859. Från 1932 drev David och Berta Larsson tillsammans kaféet vidare i mer än 30 år. Under hela denna tid kretsade det mesta av Råneås idrott kring dessa båda och Central-Kondis – CeKå.