Två avsnitt. Från SIGGE och från 20 MINUTER HADE GÅTT ….”

Ur Sigge:

Jag var rädd för Sigge, min egen bror. Jag var bara fem år och han var stor och stark och mycket äldre än jag, nästan vuxen. Hans händer var hårda, då han ibland tog tag i nacken och slängde mig utåt golvet. Han brukade skratta då och det försökte jag också göra, som om jag också låtsades att det var en lek. Men jag ville det ändå inte … Det gjorde ont bakom halsen, där han nupit fast mig och ibland slog jag mig när jag ramlade på golvet.
… och så ville han jämt skrämma mig. Han ville att jag skulle bli rädd. Han gjorde det för att uppfostra mig, sa han. Jag skulle bli lydig och göra som jag blev tillsagd att göra. Mamma hann inte alltid med det också. Hon måste jobba så mycket.

Ibland berättade Sigge förfärliga sagor för mig. Jag blev rädd för skogen och de stora stenarna där. De där som troll och arga jättar kastat och fastän Sigge sa att det var en saga blev jag rädd att trollen fanns kvar någonstans i skogen. Men ingenting av allt som han berättat har jag blivit så rädd för, som då han berättade om sin syster som blivit död, då jag var mycket mindre än nu. Jag förstod det inte …

Sigge satt på köksstolen närmast spisen, lite framåtlutad, rak i ryggen och med raka armar. Händerna höll han på knäna. Hans tjocka vadmalsbyxor var ännu fuktiga av snön ute och yllesockorna gick nästan upp till knäna. Han brukade vika ner skaften, men inte nu. Uteluftens lukt satt kvar i hans tröja.

Jag såg att Sigge var arg.

*

Ur 20 minuter hade gått …

Ryssbaracken, hade det stått i kallelsen till repetitionsövningen.
Och klockslag och datum.
Inget mer.
Nu var han på väg och han mådde dåligt.
Det var Kristoffers första repmånad efter otaliga uppskov. Till slut gick det inte längre. Han skulle ta mot sin första pluton med repgubbar. Rektorns ord om hur olämplig tidpunkt Kristoffer kallades in till det militära ignorerades helt och hållet av de militära myndigheterna.

Långt ner i magen kända han en pirrande oro … Det var rutinerade gubbar, som varit med länge som han skulle ta hand om …
Ändå var det ett mindre problem.

Kristoffer hade sovit dåligt. Natten hade varit usel. Det kunde bli en lång dag och han skulle ha behövt den sömn han kunnat få. Långt efter midnatt hade han till slut sjunkit in i en orolig slummer och vaknat sekunderna innan vägguret i vardagsrummet slog fyra slag.

Britta hade inte varit på humör, inte på hela dagen innan och inte när de gick till sängs. Kristoffer hade känt den iskalla vinden vina i sovrummet. Han skulle bli borta fyra veckor i följd och hon hade surat och varit allmänt vrång så fort han närmat sig, tvär och anklagande i ögonen, som om han kunde rå för vad Krigsmakten hittade på. Inte var det något frivilliguppdrag att rycka in i det militära, inte ens till en repmånad.

Då han till slut hade stigit upp, tagit en kudde och en filt och gått in till soffan i vardagsrummet, hade Britta tigande tittat på honom med svarta ögon.

”Du tror väl inte att du är oersättlig?”