Några minuter senare var det dags för ny palaver. Mackan fick en spark på benet och skrek till. Det var ett högt och pipigt skrik.
”Du tjuter ju som en tjej!” vrålade vänsterbacken och log skadeglatt. Han visste att sånt brukar ta hårt i sinnet på andra unga pojkar. Men nu bet han sig i tummen. Mackan glodde ilsket på honom.
”Det är för att jag  ä r  tjej, din drummel! Du är inte mer teknisk än en halvrutten hörnstolpe! Har dom plockat upp dig på soptippen?” 
Hade varningar varit uppfunna på den tiden, så hade Mackan kanske fått gult kort och den halvruttna hörnstolpen också. Han slapp nog undan en tillrättavisning från domaren, för att han på flera minuter inte kunde stänga sin gapande mun. Både av förvåning och av ilska.
Jag visste precis vad som nu skulle hända. Blev Mackan sur, skulle hon inte lämna ifrån sig bollen på en stund. Och mest synd var det om den stackars backen. Hon snurrade runt, runt kring honom, han sparkade i luften, hon fintade och bjöd ut bollen, han tjurrusade, hon kom tillbaka, dribblade och dribblade. Jag var glad att jag inte var han. Och så fick vi andra vila lite.
Jag förstod att det här var vår chans. Jag tänkte att Lillen och jag fick klara försvaret. Jag skickade upp tvillingarna och bad dem springa runt deras centerhalv och hela tiden ropa på passning. Det gjorde de också, ropade och viftade och for runt som yra höns i Sportklubbens försvar. Vem som var vem gick ju inte att se. Dom hade förstås olika nummer på fotbollströjorna, men de var mycket för stora, så numren var svåra att se bland alla tygveck.
Precis som jag trodde kom det till slut en passning från Mackan. En riktig kalaspassning förstås! Backen hade sparkat i marken och låg i en liten hög för sig. Passningen var en lös rullande boll nära målet. Tvillingarna var på allra bästa spelhumör och skrek och sprang och virvlade runt precis som vanligt. Centerhalven försökte bestämma sig vem han skulle tackla eller åtminstone sparka på benen och målvakten såg i kors då tvillingarna plötsligt sprang åt var sitt håll. Och så stod han där, Fjutten, med sina lågskor med ett vitt kors på tåhättan och puttade in bollen.
1 – 0 var helt oförtjänt men roligt för oss.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER ARTIKLAR TAVLOR FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE KONTAKT NOVELLER