Läsutdrag från delar av  FJUTTEN PERSSON
Allan Karlsson och Ove Nyberg satt mitt emot varandra på ett av stans kaféer. Servitrisen hade nyss hällt upp kaffet från kannan, som hon sedan ställt på bordet mellan dem. Wienerbröden låg på var sitt fat med en servett under och socker och grädde hade hon ställt intill kaffekannan. Ove var mer intresserad av servitrisen än av vad hon dukade fram. Han hade intresserat följt alla hennes rörelser, särskilt varje gång hon böjde sig framåt. Fastän den vita blusen var knäppt ända upp i halsen, kunde han bättre ana sig till vad som fanns där innanför och lite glipade det vid knapparna. Han följde henne med ögonen, då hon lämnade bordet. Allan hade varit tyst medan servitrisen var inne hos dem, men så fort svängdörrarna stannat av lutade han sig framåt och sa
”Han heter Robert Persson, Fjutten Persson med andra ord …”
”Fjutten …?”
”Ja, begriper du inte? Tåfjutt! Han brukar tåa in bollen, medan försvararna står och sover … Det är det du INTE ska göra på söndag! Du får absolut INTE stå och avvakta …”
Allan betonade ordet inte som om det var en verkligt stor taktisk förändring för laget, som bara skulle spela av matchen för att kunna ta hem DM-plaketterna till stan.
”Har han stora fötter …?”
”Men va i …”
Det var nära att Allan dragit till med en svordom. Han vände sig om och såg att de fortfarande var ensamma i kaféet. Han försökte att inte brusa upp, men en ny ton av skärpa hade tillkommit i hans röst.
Ove uppfattade den inte.
” … Nä, han är en liten spinkig fan, som ser ut att ramla omkull om du blåser på honom. Han är så smal att han aldrig får spela vänsterinner eller vänsterytter ...”
Ove glodde som ett frågetecken. Han log lite för han förstod att det på något sätt var ett skämt.
” … Ja, han kan inte ha nummer tio eller nummer elva på ryggen … Han måste ha ensiffrigt … för att han är så smal”, la han till för säkerhets skull. ”Dessutom är han svår att tackla. Det är för att han är så smal, förstår du. Det är bättre att du sparkar honom på benen … men utanför straffområdet. Förstår du? UTANFÖR straffområdet!”
Allan Karlsson betonade UTANFÖR så mycket han vågade. Det fick inte bli för många detaljer.
”Förresten har han spinkiga ben också. Dom är inte lätta att träffa annat med en riktig kapning.”

- -
Allan Karlsson kände hur hjärtat skrumpnade ihop i bröstet. Vilket djävulskt taktikdrag. Placera Fjutten på yttern! Ove blir ju helt konfys och Bosse vet inte vad han ska ta sig till … Men smart faktiskt, fast det ska inte spela någon roll. Vi är trots allt mycket bättre som lag, tänkte han. Hemmalaget gör väl så gott dom kan, tänkte han lite nedlåtande.
Domaren blåste igång matchen och några sekunder senare kom den där smala tvinten långsamt gående och ställde sig intill Bosse Rosengren i hans högerbacksposition. Han räckte fram handen och bugade sig, som om han tänkte presentera sig. Bosse var på väg att räcka fram handen han också, innan han uppfattade att hans motspelare sa något.
Allan Karlsson höll ett extra öga på sin högerback. Han hade ju fått det tyngsta ansvaret på sig, när det nu blev som det blev, men han brukade vara bra. I vanliga fall. Sällan hade han tillåtit några målfarliga inlägg från yttern på sin sida. Det var oväntat att Fjutten skulle spela ytter den här gången. Var det taktik eller var han kanske skadad? Skulle Fjutten dra sig inåt? Något jäkelskap var det säkert med den laguppställningen.
Ett litet frö av oro började gro hos honom, då han plötsligt såg att Fjutten började prata med Bosse.
”Gör aldrig det! Börja inte slänga käft med honom!”
Nog hade han väl sagt det? Men det var till Ove.
Nu hälsar dom visst på varandra.
”Nu åker Bosse dit! Jag borde ha hunnit prata med honom …”, tänkte Allan och drog in luft för att ropa åt Bosse att gå därifrån.  Bort från Fjutten.
Det var för sent.
”Ska vi försöka vara vänner idag och låta bli att sparka varandra på benen?” hade Fjutten frågat och varit alldeles allvarlig. Det var nästan det värsta. Som om han menade det på riktigt. Bosse slog undan den framräckta handen. Aldrig hade han varit med om att spelarna kommit och hälsat sedan spelet kommit igång. Och vilken fråga sen!
”Din … din … din …”, stammade han och kunde sedan inte hålla sig från att knuffa till den spinkige fåntratten, riktigt hårt.
”Din … din … din …”, stammade han och kunde sedan inte hålla sig från att knuffa till den spinkige fåntratten, riktigt hårt.
Domarens dubbelsignal kom ögonblicket efteråt. Frispark i ganska bra läge. Efter dubbelsignalen klar att slå direkt. Backen började förklara för sina lagkamrater vad som hänt. Under tiden de käbblade kom en lyra in mot straffområdet och där stod Fjutten. Han blev själv överraskad och först bommade han bollen, då han skulle slå till den. Målvakten slängde sig mot stolpen dit Fjuttens målskott borde ha gått. Men där fanns ingen boll. Den rullade in precis där målvakten hade stått för någon sekund sedan. Fjutten hade nätt och jämt nått fram till bollen och träffat den precis så mycket som behövdes i sitt andra försök, 1-0.
”Dårar!” hördes ett vrål från ena lagledarbänken.  ”Mål efter 50 sekunder… Ändå har jag varnat er hela veckan”.
Blodtrycket rusade i höjden. Ansiktsfärgen hade för länge sedan passerat det normala rosaskära och flammade nu ilsket rött. Ögonen stirrade glasartat på de egna spelarna på planen.
”Nummer elva, sa jag ju, nummer ELVA … Två ettor intill varandra! Om ni nån enda gång kunde lyssna på vad jag säger …”
- -

Fjutten gick rakt fram till Ove Nyberg och räckte fram handen så som han redan gjort till Oves lagkamrat i försvaret. Han gjorde det så där som pojkar brukar göra för att sedan inte fullfölja handslaget. Ove blev så förvånad att han närapå grep den.
”Robert”, sa den spinkige. ”Jag heter Robert Persson.”
Ove ryckte till sig handen som om han bränt sig, och spottade en lång stråle utåt hörnflaggan. Fiujutt!
”Det skiter jag i …”, sa han samtidigt och då han vände sig om, pressade han fram: ”Idiot!”.
”Du upprepar dig, Ove, men det där har du redan sagt …? Ovanligt namn, lite säreget … är det taget? Du kanske är släkt med eran högerback?”
Ove kände hur blodet rusade upp i ansiktet, nävarna knöts av sig själv, ryggen blev rakare, bröstkorgen sköts fram och hakan likaså. Han blev stel och hård och rasande.
”Idioten”, fortsatte den lille som om han ingenting märkt, ”bra bok av Fjodor Dostojevskij. Jäkligt bra! Den är på ryska, men den finns på svenska … Roligt att träffa en försvarsspelare som är lite bildad och läser böcker. De flesta andra brukar vara ganska tröga, fånstirrar bara när man pratar med dem … En del kan knappt läsa.”
Ove härsknade till och glömde alla varningens ord. Han tog fart och sprang rakt på Fjutten, som nästan såg ut att vänta in den storvuxne centerhalven. Det blev en vårdslös tackling mot en spelare som inte ens hade bollen i närheten. Det tog inte mycket men Fjutten ramlade och trasslade ihop benen så att det såg mycket värre ut än vad det var. Domaren såg allt denna dag och eftersom han hade ett gott öga, eller ett ont, till Ove Nyberg, blåste han för straff.
Medan Fjutten hämtade bollen passerade han Ove.
”Du, Ove, Brott och straff är en ännu bättre bok av Dostojevskij … fast namnen är långa och besvärliga … Ove är faktiskt ett mycket lättare namn … Boken finns också på …”
Fjutten la bollen tillrätta på den vitkalkade fläcken och just i den sekunden blåste domaren att straffen kunde slås. Fjutten stod där framåtlutad och flyttade lite på bollen för att hitta det bästa läget. Samtidigt med att han rätade lite på ryggen tåade han till bollen. Ganska hårt och målvakten, som ännu höll på att flytta fötterna i sidled och spotta i handskarna, såg till sin förvåning bollen rulla in en halv meter från sin högra stolpe.
”Jag var ju inte alls beredd”, vädjade han till domaren.
”Blåst är blåst”, fick han till svar och så blåste han en dubbeldrill för målet och pekade med hela armen och handen mot mittpunkten.
2-0 till byalaget och matchen hade knappt börjat.
Allan Karlsson påbörjade en ny ramsa med svordomar och överträffade lätt den föregående. Något lurt var det med den där straffsparken. Det såg ut som om Ove hade blivit provocerad … han borde ha fått frispark och Fjutten en tillsägelse för osportsligt beteende.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER