Ur Svarta hemligheter s. 229-230

Redan då Fredrik hade närmat sig byn, hade han känt obehaget växa. Motviljan hade blivit större och större för varje kilometer han kört och gråtklumpen i halsen hade vuxit. Inom sig kände han att han blivit en liten pojke igen. Om han inte haft annat ärende skulle han ha vänt om. Han hade kört sakta. Det var svårare än vad han trott att komma tillbaka. Det hade nog inte hjälpt att köra fort. Minnena var alltför kletiga och smutsiga. Dem kunde han inte köra ifrån.
Huset stod kvar, fastän lång tid hade gått. Fredrik hade kört förbi många andra övergivna hus längs vägen, fler och fler ju närmare byn han kom. Bygden höll på att dö. Det onda han utsatts för vällde upp i honom. Känslorna bubblade som tjära i hans bröst. Slemmiga och tröga. Han ville trycka på gasen och köra förbi utan att titta, men foten tryckte på bromsen. Han stannade vid vägkanten, förmådde sig inte att köra uppför backen till huset. Inte än.
Han klev ut och kände genast vinden som drog ner efter älven. Den friskheten tyckte han om, fastän den solkats även den av det som varit.
Gården stod tom, tillbommad. Ingen hade bott där på åratal. Det var en öde plats med en ödegård. De som visste körde förbi utan att släppa blicken från vägen. Ändå var huset som förr, som det var då, när Fredrik var liten. Han blev förvånad över att allt ändå såg så ordentligt ut på något sätt. Helmer hade inte varit någon ordningsmänniska. Färgen hade förstås flagnat på många ställen, särskilt kring fönsterbågarna och järnräcket på farstubron hade rostat. Kittet mot rutorna var sprucket och hade börjat ramla bort. Framför farstubron växte gräset högt och fönstren var dammiga men alla fönster var noggrant hakade och hela.
Möblerna stod kvar i köket. Det kvadratiska köksbordet med lådor på ena sidan stod som förr mitt på golvet. Hans moster hade haft tunnbröd i den ena. Fyra stolar, alla målade i en brungul färg, stod runt bordet och två till på var sin sida av soffan. Samma färg fanns då på möblerna i nästan alla andra gårdar. I en del hus även på golvplankorna. Fredrik ville inte titta in genom fönstren till de andra rummen och inte in i rummet där han alltid fick sova ensam, aldrig i samma rum som något av de andra barnen. Men morbror kom alltid och stoppade om honom. Alltid var det han.
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER