Bosse Bergström låg på rygg med slutna ögon. Han var mycket trött. Han kände sig matt och tung och orörlig. Han ville inte vakna. Tröttheten sved i ögonen. Ena handen kändes bortdomnad. Mycket långsamt öppnade han till slut ögonen och kände hur det brände innanför ögonlocken. Han la ena handen över ögonen för att återvända till det behagliga mörkret. Med möda vred han sedan på huvudet och kikade genom en smal ögonspringa på klockradion. Den var borta. Med näsan mot en vägg var det enda han kunde se en liten bild av en blekröd blomma med ljusgröna blad. En bit ifrån fanns en annan likadan.

Långa sekunder gick innan Bosse insåg att han inte låg hemma i sin egen säng. Han kände sig främmande men oändligt nöjd och upprymd, fastän han var så ledbruten och stel, som om han legat i tält på grova trädrötter. Han reagerade på ett klirrande ljud från rummet intill då en sked lades på ett kaffefat. En svag lukt av rostat bröd började spridas i rummet. Med möda hasade han sig upp till halvliggande stödd på armbågarna. Han hörde tassande barfotasteg och så stod hon där med en bricka i handen och tittade leende på honom, Anneli.

Bosse Bergström kände att han ännu fanns inne i en dröm som han inte ville skulle ta slut. Anneli vände sig mot honom och hennes leende var vackrare än någonsin. Han blev varm men orkade inte röra sig, inte mot henne och inte från henne. Han sa ingenting, men hans ögon beundrade varenda liten rörelse hon gjorde. Morgonrocken skylde inte mycket, och då hon böjde sig fram och ställde ner brickan på bordet intill sängen, sträckte han sig efter henne.
”Ät lite frukost först …”, sa hon, men då han drog henne mot sig följde hon med. Hon var lika het som hon varit kvällen innan … och under natten.

Kaffet hade blivit ljummet, det rostade brödet var kallt och kanterna hårda och knapriga. Ostskivornas kanter på brödet hade börjat resa sig, då de två unga äntligen ägnade frukostbrickan lite intresse. Försiktigt lösgjorde sig Bosse från Annelis omfamning och lyckades också trassla ut fötterna från lakanet vid fotändan. Linoleummattan på golvet var kall, och Bosse sträckte ut benen rakt framför sig och satte sedan försiktigt ner fötterna på den lilla mattan invid sängen. Trots värmen i sängen kände han sig stel och otymplig. 
”Jag måste ha sovit dåligt. Sängen var alldeles för smal för två …”
Han kände Annelis långa hår kittla honom på armen och flyttade sig en mycket liten bit åt sidan. Hon lutade sig mot honom. Han kunde inte låta bli att omfamna henne på nytt.

Bosse Bergström var lycklig. Genom en glipa i rullgardinen såg han att det var solsken ute. Det skulle bli en fin dag.

Plötsligt hostade han till. Han hade svalt fel och fått en brödsmula i vrångstrupen. Han reste sig upp, böjde sig framåt, satte händerna mot knäna och hostade och hostade.

Det var klockan! Bosse hade tittat på klockan!
Det kunde inte vara sant. Så mycket kunde klockan inte vara!
Annelis stora väggklocka hängde ovanför sängen. Visarna hade fastnat på tolv.
 ”Går den rätt …?” kraxade han.
”Jag tror det … ganska rätt i alla fall.”
Bosse hade varken sett eller hört klockan under natten.
Just då knäppte klockan till och minutvisaren hoppade fram. 59 minuter kvar till matchstart! Tidpunkten för samlingen var passerad med mer än en halv timme. Sekundvisaren rörde sig med små springande steg.

Bosse var sen, mycket sen. Han borde ha varit på planen för länge sedan, lagkapten som han var. Nervöst började han söka efter sina kringspridda kläder. Han var fortfarande hungrig och trött och kände sig nästan bedövad. Minst av allt ville han spela fotboll. Han ställde sig upp och stirrade på väggklockan. Han ville inte lämna Anneli. Nästan naken satt hon på sängkanten och följde hans sökande efter kläderna. Hon ställde sig upp och drog upp rullgardinen. Solskenet var starkt och ljust. Hon öppnade fönstret på glänt och Bosse hörde fåglarnas kvittrande lek i rönnen utanför.

Samtidigt med att han försökte få på sig skjortan lyckades han ge Anneli en fumlig och avig kram.
”Du är underbar … Jag älskar dig … Kommer du till matchen …?”
Allt försökte han hinna med att säga medan tankarna gjorde kullerbyttor i huvudet.
Bosse Bergström var redan ute i hallen och höll på att ta på sig skorna, innan Anneli hunnit svara. Vad hon då svarade inifrån sovrummet uppfattade han inte. Han tog trappan ner till ytterdörren i några långa kliv.

Då Bosse snubblade ut genom ytterdörren, tänkte han:
”Hon kommer inte … Hon lägger sig säkert för att sova … Om jag ändå kunnat göra det jag också … med henne.”
*

Bosse Bergström var inte alls i form. 


          KASSÖREN SOM FÖRSVANN (Början av novellen)

Då Helmer Nilsson försvann in i skuggorna på andra sidan stationshuset, där varken godisautomat eller cigarettautomat fanns var det ingen som speciellt lade märke till honom. Det var alltid rörelse runt stationshuset då nattåget stannade till. Helmer Nilsson gick inte särskilt fort, och stationskarlarna brydde sig inte om honom. Helmer lyssnade på de springande stegen från några av spelarna och andra passagerare, som skyndat sig ut på perrongen till automaterna, och nu var på väg tillbaka till sina vagnar. En metallisk röst i högtalarna upprepade två gånger att södergående tåg mot Stockholm skulle avgå från spår 1. Var god tag plats, tag plats! Stäng dörrarna! Orden lät hårda och kalla i natten. Bara tågets gnisslande och ett par stationskarlars rop hördes. Från ett annat tåg, som nyss kommit in på bangården, väste vakuumbromsarna ilsket.

I det gula ljuset över Ånge centralstation startade loket, och ett ryck fortplantade sig från vagn till vagn innan det första dova dunkandet från hjulen mot rälsen började höras. Stinsen som vinkat med flaggan gick över till den andra perrongen. Ett annat tåg skulle iväg åt motsatt håll, norrut. Med långa steg närmade sig Helmer Nilsson den sista vagnen just då stinsen höjde sin flagga.

Då båda tågen hade skickats iväg, gick stinsen långsamt mot stationens expedition. Båda tågen avgick nästan i rätt tid. Han var nöjd då han stannade till utanför dörren in till väntsalen och tog upp en cigarett. Medan han tände den kupade han händerna för att få lä för luftdraget från den västliga vinden. Då upptäckte han flickan som stod stilla intill flaggstången vid hörnet av stationshuset. Det såg ut som om hon tittade på den stora klockan under skylten med stationsnamnet Ånge, 284 meter över havet, långt från Stockholm. Hon såg vilsen ut … som om hon kommit fel. Han vinkade åt henne att komma in i väntsalen.

*

Helmer Nilsson kom inte tillbaka till sin och Guns kupé. Han hade gått ner på perrongen med flera andra, men han steg inte på det södergående tåget igen. Den runda SJ-klockan på perrongen visade på några minuter över 2 natten mot söndagen, då Helmer precis hann kliva upp i den sista vagnen på norrgående Nordpilen. Mörka moln hade börjat torna upp sig, och under morgontimmarna började tunga regndroppar falla över Norrlands kustland.

Helmer hittade en plats i en sittkupé, hängde upp rocken på en krok och somnade ganska fort bakom rocken. I Bräcke väcktes han av konduktören men lyckades somna om. Han hade inga problem med att sova på tåg.

På väg söderut låg Gun Nilsson i sin kupé. Inget ljus var tänt, och hon visste inte om Helmer krupit upp i sin slaf medan hon sov. Hon kunde inte höra honom. Hon vaknade efter ett par timmar då vagnen kopplades om till ett annat tåg. Gun låg och lyssnade på gnissel och rop utifrån och kände de ryckiga stötarna då vagnen kopplades av och sedan på. Hjulens dunkande mot rälsens skarvar började dovt och långsamt. Hon hörde hur farten ökade, och då signalerna vid någon vägkorsning klingade högt och sedan försvann, tänkte hon att den här resan aldrig verkade ta slut. 
En lång stund låg hon och vred sig, och till slut reste hon sig upp och drog hastigt av sig kläderna. Helmer hade inte kommit tillbaka.