Sid 23-24
En gång höll vi som vanligt på med bokstäverna.
 ”Ola, vad är det här?” frågade Ester och pekade på S och en bild av en sotare.
 ”Robert”, sa jag.
 ”Va?” Ester blev verkligen förvånad.
 ”Sotarn som brukar komma till oss heter då Robert”.
 ”Jahaja… Är det någon annan som kan? Någon som inte är så personligt bekant med bokstäverna. Gerd?”
 ”Robert heter han som kommer till oss också”. Ester suckade.
 Då började Jens-Hjalmar fåna sig.
 ”Ssssssssssssssssss”, lät han precis som om vi hade sagt fel.
 ”Nååå, Jens-Hjalmar”, sa Ester förhoppningsfullt, ”hur ska det vara?”
 ”Sotaren heter Gustav Larsson. Hos oss i alla fall”.
 Sedan fick vi räkna minus hela lektionen. Det är det tråkigaste av allt.
 Nästa morgon gick jag fram till Ester, innan lektionerna hade börjat och gav henne en jättefin teckning, som jag hade gjort av en snögubbe.
 ”Sätt upp den här istället för sotaren”, föreslog jag. Ester tittade på mig och på teck-ningen och började skratta.
 ”Du är allt bra rar du, Ola”, sa hon, ”och bokstäverna kan du visst också”.
 Sedan klippte hon till teckningen så att den passade att sätta fast ovanpå sotaren och där fick den sitta hela året i ettan. Vi var nog den enda klassen i hela världen, utom kanske någon eskimåklass, som hade en snögubbe för bokstaven S. Ester var glad och på bra humör hela dagen, så jag sa inget mer.


Sid 38-41
En rast blev det slagsmål på skolgården, så att gruset skvätte omkring och en hop pojkar och några flickor stod i ring runtomkring och hejade och skrek. Det var dom två tystaste och minsta pojkarna som slogs. Båda hade varit med och krigat i Finland för dom var finska krigsbarn. Pekka och Matti hette dom och dom satt nära varandra i klassrummet. Varför dom slogs visste ingen. Men hejaropen slutade tvärt, när fröken Ester kom ut på bron och ropade så att det hördes över hela byn:
  ”Skilj på dom där båda kombattanterna!” 
Alla som tittade på gick därifrån. Jag tyckte precis att Ester sa ”komantanterna” och vände mig om för att se om det var mattanterna från Barnbespisningen som kom springande.
 ”Kom an!” sa vi ju alltid, när vi höjde knytnävarna och skulle slåss eller åtminstone låtsas slåss.
 Men det kom inga tanter, bara Renström, som med älgkliv kom rusande från fyrans klassrum i storskolan. Han lyfte upp dom bägge pojkarna från marken och höll dom isär tills dom slutade veva med nävarna. Båda blödde näsblod och kläderna var grå av gruset och dom snörvlade och smågrät men mest var dom nog arga ännu. Matti hade fått ett hål på sina byxor och det blödde från knäet, som han skrapat mot gruset. Renström ledde in dom till fröken Ester, som tvättade av dom blodet. Dom fick sitta i sina bänkar med händerna knäppta och Ester stod framför dom och tittade strängt på dom.
 ”Kombattanter” – jag kunde inte låta bli att fråga Ester. Den här gången passade det visst bra att jag frågade, för Ester sa att det är dom som slåss med varandra som kallas så. Där fick jag allt lära mig något, tänkte jag och sa ordet flera gånger för mig själv. Mamma hade ju sagt åt mig att jag skulle lära mig språket ordentligt. Det tyckte jag ju att jag redan kunde, men nu förstod jag vad hon menade. Ibland dyker det upp nya ord.
”Kom an, kombattanter!” mumlade jag hela vägen hem på eftermiddagen.
 Sen började Ester prata konstigt igen. ”Bättre fly än illa fäkta”, sa hon. Ibland är det bättre att springa sin väg än att börja slåss, särskilt om man tror att man inte kan vinna. En fnysning hördes längst bak i klassrummet. Det var Jens-Hjalmar. Jag förstod honom. Ingen sprang saktare än han, men samtidigt var han starkast av alla – och störst. Dessutom hade han en boxboll i källaren hemma. Ingen annan hade sett den, men han hade talat om det. Sånt ljuger man inte om.
 Sedan sa Ester att ”Bättre fly än illa fäkta” kallas för ett ordspråk. Det är när någon sagt något bra för länge, länge sedan och många sedan säger samma sak, när det passar in. Så frågade hon om någon i klassen hört något ordspråk någon gång. Nu blev jag jätteförvånad, för innan jag ens hunnit öppna munnen, hörde jag en liten flicka, som hette Gerd säga ”Bättre en fågel i handen, än tio i skogen”.  Inte visste jag att flickor kunde något om fåglarna i skogen. Flickor brukade inte säga så mycket och det här tyckte jag var lite dumt. Vad är det för bra med en fågel i handen? Då är det bättre med alla fåglarna i skogen, tyckte jag, men sa det inte. I stället viftade jag med handen så att den höll på att lossna, tills Ester inte längre kunde låtsas att hon inte såg mig.
 
Tre man i dimma
 Då sa jag: ”Tre man i dimma. Vem fan är det?” Det blev lite fniss och Ester blev röd om kinderna. Hon snörpte på munnen och närmade sig min bänk. Inte så fort men lite hotfullt.
 ”Vem har sagt så där?” frågade hon.
 ”Pelle!”, sa jag, ”och alla andra. Alla säger så och det var Pelles farfar som sagt så för hundra år sedan minst, då han kom vilse på säljakten.”
 Det där sista om säljakten och Pelles farfar hade jag ingen aning om att jag visste. Jag vet inte ens om Pelle har någon farfar. Jag själv har ingen. Inte som jag vet om i alla fall. Men jag tyckte att det lät så himla bra, sedan jag sagt det. Ester glodde på mig en stund, men så tog hon upp Bibliskan. Då fattade jag att någon gjort något dumt, för då brukade Ester ta fram den boken med berättelser från Bibeln. Där fanns alltid något som passade.
 Pojkarna som slagits satt och snorade och tittade på varandra, tills Matti började småskratta. Då satte Pekka också i gång och snart fnittrade hela klassen, ända tills Ester dängde Bibliskan i katedern och det blev tyst igen. Då hickade Matti och det var nära att fnitterskratten börjat igen. Fnitter-Eva och Virriga Vera tyckte också att det var jätte-svårt att hålla sig från att skratta. Eva hade stoppat nästan hela tröjärmen i munnen för att låta bli och Vera låg dubbelvikt över bänklocket. Men hon skrattade nog ändå för hela hennes rygg småhoppade. Inte förrän det varit alldeles knäpptyst i klassrummet en lång stund, tittade hon upp, och då torkade hon ögonen. Tänk om hon suttit och gråtit!
 Bibliska berättelser tyckte jag var bra. Det var spännande historier. Dom var säkert lika bra som dom böcker min morbror brukade läsa. Han hade en hel hög med böcker med mjuka pärmar. Det fanns alltid en fin bild av en sträng karl i trenchcoat och hatten djupt neddragen i pannan. Ibland höll han i en pistol eller åtminstone i en cigarett. Näs-tan alltid var det en tant som såg ut att ropa och skrika, som om hon var jätterädd för något. Min morbror sa att det var kioskdeckare och att jag skulle få dom, när jag lärt mig läsa. Klart att det var bråttom med att lära sig läsa. Men det gick sakta. Alla skulle hinna lika fort, tyckte Ester. Vi höll fortfarande på med P och inte ens det var den sista bokstaven.
 Bibliskan var säkert lika bra som kioskdeckarna, kanske ännu bättre för den hade ju hårda pärmar. Alla kunde inte hålla tyst som jag, så det dröjde innan Ester kunde sätta igång. Jag var tvungen att säga åt dom andra att Bibliskan var ännu bättre än en kioskdeckare, så nu måste dom vara tysta. Men då började Ester prata om Bibliskan istället för att läsa och berätta.
 ”Bibliska berättelser är minsann ingen kioskdeckare”, sa Ester, och hon lät strängare än vanligt. Hon frågade mig vem som sagt så.
 ”Det har min morbror gjort”, sa jag.
 ”Vad heter han då?”
 ”Pelle”, sa jag.
 ”Heter alla du känner Pelle?”
 ”Nä, bara Pelle – och Pelle. Det är dom jag känner.”
Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER