SÖNDAGSFÖRMIDDAGEN VAR GLASKLAR

Söndagsförmiddagen var glasklar. Det var sommar, men hösten var på väg. Ljuset var dovt, utsuddat, ensamt. Kvinnan stod vid spisen, mannen satt på kökssoffan, vid ena sidan där ena armstödet fanns. Han hade fönstret bakom sig. Ljuset föll in från höger. Solen sken inte in som den brukade. Kanske var det för tidigt på dagen. Ändå föll ljuset så att hans rödbruna hår glänste. Pojken satt vid köksbordet närmast skafferiet och vedlåren. Han satt med huvudet lutat mot ena handen. Han var tyst. Det var som om han inte fanns. Annars skulle de väl inte ha pratat som de gjorde.
Kvinnan stod med ryggen mot järnspisen. Hon hade en ganska ljus klänning på sig, lite blommig var den nog. Det var väl inte den finaste söndagsklänningen men nästan. Hon hade ett storblommigt förkläde på sig utanpå klänningen, skulle nog sätta igång med söndagsmaten. Inte var det dags ännu, men hon hade gjort sig klar. Mannen satt med ena benet uppdraget och hade armbågen på knät. Ofta satt han så med pipan i näven. Det var inte alltid den var tänd. Då och då drog han några bloss på den. Han var barfota. Nyss hade han rakat sig. Doften av rakvatten fanns ännu i köket. Han hade suttit mitt emot pojken på andra sidan köksbordet. Pojken tänkte att han skulle ha gått ut då. Sedan kunde han inte.
Någon skjorta hade mannen ännu inte tagit på sig, men en brynja hade han, vit med ganska små maskor. Armarna var solbrända upp till armbågarna, lika bruna som halsen och nacken, men annars var han vit.
Pojken ville gå ut men kunde inte röra sig. Vågade inte röra sig. Ingen sa något, ingen rörde sig, men något blekt och tryckande tungt var nära inpå. Vad visste han inte, men han kände det. Han var omsluten, fångad men inte av någon skön känsla. Varken kvinnan eller mannen såg honom. Det var en av hans osynliga dagar. Han tyckte inte om dem.
På söndagarna kunde det vara det så här, men den här gången var det mer. Lördagskvällarna var till glädje för karlarna bland gårdarna, men inte för kvinnorna. Kortspel, sång och många halvlitrar på bordet. Det brukade börja oskyldigt och nästan bra. Bertil spelade lite på gitarren och så sjöng de, högre och högre framåt småtimmarna, Axel, Helge, Johan och Henning. Nästan alltid samma personer, bara ibland någon annan. Det var jobbigt för kvinnan i huset där de samlats den kvällen och för barnen förstås. De fick hålla sig undan. Men ängslan och väntan var lika stor, kanske större, i de andra gårdarna där gänget inte var den kvällen. Ingen visste hur det skulle bli senare, framåt morgontimmarna. I bästa fall stupade karlarna i sängen med kläderna på.  Inte alltid…
Pojken hade hört när pappan kom hem på natten, men han visste inte vad klockan varit. Han hade hört mammans röst, men sedan måste han ha somnat igen. På morgonen vaknade han av  ljud och röster igen, men inga ord. De kom senare. Inte många, men de kom. Han önskade att han inte hade hört dem.
Det var mannen som började.


          FARMOR ÄR DÖD (Början på novellen)

   Klockan i köket hade just slagit då han vaknade. De dova timslagen pressade samman luften omkring honom, snörde ihop kring strupen, dunkande mot huvudet. En kvävande hand lades över hans mun. Han sprattlade med benen, vred sig undan, kastade med huvudet. En blodröd ilning for genom hans hjärna, hamrade och hamrade. Munnen blev full av den fuktiga kudden, som trycktes mot hans ansikte, lakanet låg knöligt och snärjt kring benen. Med en flämtande  snyftning kom han loss. Nu kom yrseln, gjorde honom svag, så att han försiktigt måste flytta huvudet till den hårda kalla trästolen vid sängen. Långt bortifrån hörde han farmors röst, sträv och lite sluddrande efter slaganfallet förra hösten.
  - Det är farmor, ville bara se till dig, snälla, ville stoppa om dig, det är farmor …
Han trodde att huvudet skulle brista. Pulsen dunkade. Orden trängde sakta in i honom. Vad gjorde hon här? Han öppnade ögonen och såg efter henne. De rödgråtna ögonen närmade sig åter. Han kämpade emot, slog med armarna, sparkade, flämtade. Vågade inte se på henne, vågade inte vända bort blicken.
   Det toviga, gråstripiga håret stack fram under hucklet. Hon måste ha varit uppe en god stund redan. Morgonrocken hängde stor och slafsig omkring hennes magra kropp. Den hade varit farfars en gång. Hon tog några steg bort mot byrån, hasade i de utgångna tofflorna, släpade benet efter sig lite. Hon gick dåligt efter hjärnblödningen och ansiktet hade förslappats. Det var längesedan någon från hans hem hade besökt henne. Det var länge sedan han själv varit hos henne i hennes halvuthus vägg i vägg med vedboden och utedasset. En vedspis mitt i det dragiga köket, mörkt och lågt i tak och innanför var kammarskrubben, som hon hade till sovrum. Det luktade alltid unket, instängt och gammalt där inne.
  Där ovanför hennes säng hängde tavlan han målat. Det var den enda tavla hon ägde, en ren med fjället som bakgrund målat med pojkfingrarnas naiva klumpighet. Han hade gjort ett amerikanskt lotteri med tavlan som vinst. 1 öre för nummer 1, 99 öre för nummer 99. Farmor hade köpt några lotter och hon hade vunnit. Dragningen skulle gå rätt till. Den gjordes hos Alfred i hans affär. Alfred själv drog lotten. Det var farmors nummer och pappa hade tyckt att det var förargligt, det kunde ju verka uppgjort, folk skulle väl prata och säga. Men det var ju Alfred som dragit lotten, tur det åtminstone.
  Han hade haft far med sig, då han bar tavlan till farmor. Far sa som han sagt i affären, folk kanske pratar, det hade varit bättre om någon annan. Men de visste redan, farmor visste och faster, som bodde i gården. Visste att gumman inte unnades att vinna tavlan, och du borde väl vara bättre du som är liten, hade faster farit ut mot honom.
  Klaffen i byrån skrällde till, då hon tappade den och locket föll upp. Det måste vara natt ännu, tänkte han, då han följde henne med ögonen. Lampan i köket tycktes oändligt avlägsen. I hans rum var det mörkt. Det var som om han först nu märkte det. Den bleka ljusrektangeln från köket la sig som en duk på bordet i hans rum, hängde ner på golvet och släpade ända ut i köket, högg av köksbordet i en ljus och en mörk del. Men byrån i hörnet stod i mörkret.
  Ögonlocken brände, han flyttade försiktigt huvudet till en svalare plats. Yrseln var svagare nu. Rummet roterade inte längre. Han ryckte till och öppnade ögonen, då han hörde henne röra sig. Hon stängde byråklaffen och gick in i köket. Det skramlade, när vedlårens lock föll upp mot väggen. Hon la visst ny ved i spisen, gjorde upp eld och drog kaffepannan till lillplattan.
  Då han vaknade igen var det mörkt överallt. Han frös. Täcket hade åkt ner på golvet och lakanet låg i en lång sträng utmed och under honom. Han kände ännu lite av yrseln, då han försiktigt sträckte sig efter täcket. Länge höll han handen blickstilla mot golvet, lyssnade efter otryggheten, försökte vara beredd. Han stirrade rakt in i mörkret. Så ryckte han till sig täcket. Något hade rört sig borta vid klädhyllan. Farmor, var hon kvar ännu. Det djupa mörkret rörde sig sakta mot honom, tog ett steg och stannade i absolut stillhet, väntade. Han stirrade på fläcken tills det brände i ögonen. Rörde den sig? Sakta, sakta förde han händerna till kanten av täcket och försökte med händer och fötter dra täcket nära intill sig. Göra det tätt, ogenomträngligt. Täppa till alla hål och dra flikarna under sig. Göra sig osårbar, ointagbar, oberörbar …
  Han spratt till då en fjäder i sängresåren gav efter och sjöng till. Ett svagt knarrande hördes, då han ängsligt rörde sig lite. Ingen hade hört det? Han lät blicken glida förbi dörren, byrån, hörnet, garderobsdörren. Allt var stilla. Från köket började väggklockan höras igen, tickade fram famlande, lite tvekande ljud, som höjdes och tonade bort, kom åter och fyllde rummet, och tonade bort. Klockfjädern suckade till och han hörde inte klockans tickande längre.




Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER