TRE DÖDA MEN INGEN ÄLG (Början av novellen)

Klockan var halv fem på morgonen, då den stora älgtjuren långsamt steg upp från sin lega i en liten mossklädd glänta i slyskogen intill fjärden. Tjuren stod stilla en lång stund. I sin orörlighet liknade den ett stort klippblock. De stora öronen var det enda som sakta rörde sig. Älgen lyfte mulen mot himlen men brölade inte trots att den tiden snart var inne. Majestätiskt skred han ner på den flacka stranden, drack lite och tog några steg ut i vattnet. Han nafsade åt sig av vattenväxterna och började långsamt gå över den grunda fjärden.
Morgonsolens första strålar sprakade i höstlövens klara färger bland björkar, alar och rönnar på den andra sidan. Älgens bruna mäktiga kropp försvann nästan i de höstgula vassruggarna och i säven som växte hög ju närmare stranden han kom. Bara de långa öronen pejlade in omgivningen. Tjuren valde inte den kortaste vägen. Han gick i sicksack i vida svängar och satte ner klövarna försiktigt där bottnen var stadigast. Någon brådska hade han inte. 800 meter västerut hade en ko nyss simmat över fjärden. Tjuren visste att hon var där.
Nästan helt osynlig stannade älgtjuren i ett tätt snår av sälg och rönn och en ensam gran som stack upp. Den här morgonen fanns andra ljud än de välbekanta i skogen ganska långt bort mot höjderna. Tjuren hade redan registrerat dem en lång stund.
Ljuset blev gråare. Dimman utifrån  havet kom smygande in över fjärden, först som lätta sjok strax ovanför vattenytan, sedan tätare och tätare. Den svepte in stränderna och vattnen och klättrade sedan uppför höjderna in mot skogen. Efter en stund hade den mjölkvita dimman trängt in mellan träden. Det var inte längre möjligt att skilja älgtjurens ben från de spensliga tallstammarna där han just då stod, stilla och avvaktande. Han hade inte bråttom.
                                                                     **
Fukten från dimman glänste i järnvägsrälsen. Gruset på banvallen var svart av väta. Alla slipers var mörka, nästan svarta. Ridån av sly längs spåret hade höstens färger i löven, i dimman mera brunt än gult. Dagen skulle snart klarna upp och skott skulle eka i skogen. Vilka som skjutit skulle länge förbli obesvarat, mycket skulle aldrig avslöjas.
De var två, jägarna, som vandrade iväg efter banvallen bort från de andra. De gick utmed varandra mellan rälsen, far och son. Pappan var stabil, kortväxt och bred, liknade ett av de många granitblocken som fanns omkring dem i terrängen. Sonen längre, smidigare, resligare, som en tall bland stenarna. Dimman tätnade, kanske tillfälligt. De bar sina skjutvapen över axeln. De hade likadana ryggsäckar och mörkgröna väl anpassade kläder och kraftiga stövlar. De skulle snart vara framme vid en lätt kurva på järnvägen och där skulle de vika av upp mot höjderna. Dimman kröp ihop över dem, innan de hunnit fram till stället där de skulle lämnat spåret. Där borde de ha börjat gå inåt skogen. Jägarna, som ännu inte gått ut till sina pass, antog att de vek av från banvallen så som de sagt. Det borde de ha gjort men efteråt var det ingen som visste säkert. Några ljud hade inte hörts, inga ovanliga ljud. De dämpades och försvann omsvepta av dimmans fukt.
Det var mycket tidigt på morgonen och ingen brådska fanns hos någon. Ännu hade det inte blivit riktigt skjutljust. Bara en nervös spänning fanns i bröstet hos dem alla. Den här morgonen var ingen vanlig jaktmorgon. Ett ensamt skott hördes. Det var för tidigt. Kanske det var två skott tätt efter varandra, eller ett eko. Ingen var säker, inte ens om det första skottet.
Då jägarna försvann utom synhåll, hade ännu inte alla kommit till den samlingsplatsen. De två som gått iväg jagade för sig själva. De hade bara anmält var de skulle vara. De ville inte ha intrång på sina marker. 


          Klockan 8 (Början av novellen)
Det var en dag då inget ljus kom över byn. Morgonens blekhet övergick långsamt i kvällens dunkel, utan att dagen lysts upp av solen. Ingen vind rörde i trädens grenar. Himlen var dystert blågrå. Det drog ihop till oväder, men det dröjde. Himlen väntade. Det var som om senhöstens mörker kommit i början av oktober.
Alma, byns barnmorska, hade hela dagen känt en besynnerlig oro i kroppen. Flera gånger hade hon varit ute och tittat upp mot himlen. Att ovädret snart skulle vara över dem förstod hon, men det var något annat som gnagde i henne, något hon inte kunde komma åt. Något var som det inte skulle vara. Alma gjorde sig beredd för ännu en vaknatt, en väntans natt. Väskan stod redan intill dörren, kängorna också och den tjocka kappan, som hon snabbt kunde dra över axlarna. Alma hade bra koll på byns kvinnor. Ingen var i närheten av att föda just nu. Det måste vara något annat, kanske ett svårt missfall eller något värre. Almas oro var större än någon gång tidigare.

Alma blev inte förvånad, då hon timmar senare hörde de springande stegen utanför huset och de våldsamma bankningarna på ytterdörren. Men hon drog hastigt efter andan, då hon såg pojken utanför dörren. Vem hade skickat honom? Hon kände igen honom, men han kom inte från någon av de gårdar, som hon kunnat vänta sig. Han var flammigt röd i ansiktet och flämtade tungt efter att ha sprungit långt och kanske fortare än vad han egentligen orkade med. Han vacklade till och var nära att ramla, innan han fick tag i dörrkarmen. Med en darrande hand pekade han på Alma. Han öppnade munnen men han var så andfådd att han inte fick fram några ord. De som kom för att buda henne brukade vara äldre och nästan alltid hade de häst och vagn med sig. Den här pojken var ensam. Han hade kommit genom skogen.
Alma försökte låta lugn och behärskad.
”Visst är det Annas pojke … från Skäret?”
Pojken nickade och försökte återigen säga något. Det gick inte nu heller. Alma visste att hos Anna fanns ingen häst. Där fanns nästan ingenting utom ett stenigt potatisland och ungar.
”Sätt dig på stolen här så gör jag mig i ordning”.
Alma började ta på sig kängorna. Anna väntade väl inte barn? Hon tittade i smyg på pojken, rödbrusig, trött, kepsen långt neddragen, vadmalsjackan öppen i halsen, den korta beniga kroppen darrande av upphetsning och trötthet. Munnen var bred. Det var som om ett leende fanns där i mungiporna hur allvarlig han än var. Han hade inga vantar på sig och var rispig av grenar på händerna och i ansiktet. Han hade sprungit stigen genom skogen. Det var närmare. På de få sekunderna det tog för Alma att få på sig kängorna, återfick pojken målföret.
”Det är Elin… Hon är så sjuk… hon måste få hjälp nu genast, säger mamma”.
Nästan i en viskning kom det sedan:
”Elin ska ha barn…!”
”Elin! Din syster? Men hon är ju själv bara barnet!”

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER