DAGEN DÅ ALLT VAR BRA   (Hela novellen)

Anders kom så väl ihåg den där sommardagen, då han varit ute och fiskat med sin pappa. Dagen skimrade ännu som guld i hans minne. Det var inte så länge sedan. Det var i början av sommaren. Den dagen hade allt varit bra och annorlunda.

Pappa hade rott väldigt långt ut på havet och havet hade varit stort och stilla. Anders hade undrat för sig själv, hur pappa kunde hitta. Inte en enda gång vred han på huvudet för att ta sikte. Anders hade suttit på aktertoften längst bak i båten och tittat på de kraftfulla årtagen. Han såg hur vattnet hade droppat från årorna och hur årbladen gång på gång doppats ner i den spegelblanka vattenytan. Efter varje årtag hade det blivit virvlar i vattnet, innan årorna höjdes igen. Just innan draget i årorna var klart kom en liten knyck, som gav mer fart åt båten. Anders gungade med, nästan som om han hjälpte till. Ett svagt porlande hade hörts från båtens sidor. Bakom dem hade en liten svallvåg bildats, som flöt ut som ett stort V och sedan blev det flera V:n som flöt iväg och blev mindre och mindre ju längre bort de kom.

Grynnan, där de skulle meta, låg långt ifrån de öar dit de brukade fara. Några bruna stenar stack upp ur vattnet. Toppen på den största var helt vit av måsarnas skit. Försiktigt och nästan tyst hade pappa släppt ner ankaret. En lång stund innan dess hade Anders suttit med metspöet i handen, men burken med daggmask hade han ännu inte rört. Han visste att han måste sitta stilla i båten. Då repet till ankaret sträckts ut och båten långsamt guppade i sina egna svallvågor, hade pappa sagt att han kunde sätta mask på kroken - och så måste han flytta på flötet. Minst två meter måste det vara från kroken.

Flötet guppade stilla. Det luktade hav och tobak. Det gurglade lite från pappas pipa. Då och då tog han ut den ur mungipan och höll den i handen. Han såg nöjd och glad ut. Bredvid honom låg tobakspaketet lättillgängligt, så att han skulle kunna stoppa pipan igen. Tobaken hette Tigerbrand den här gången. Ibland var det Greve Hamilton. Båda luktade lika gott, tyckte Anders. Han tittade på flötet och väntade att få se de svaga rörelserna, då fisken simmade mot reven eller nafsade lite i masken. Han var en van metare från bryggan på holmen, och han visste hur tusenbröderna brukade göra. Så försvann flötet! Det plumsade till och var borta. Rakt ner hade det farit. Reven rörde sig lite i sidled och ritade en smal sträng i vattnet.

 

 ”Dra nu upp försiktigt”, sa pappa. Han böjde sig ner och tog fram en håv som legat under sittplatsen i fören. Anders fick tag i reven och halade in. Det blänkte till som av silver och grönt i vattnet. En stor fisk kom närmare och närmare ytan. Pappa fick ner håven och en stor abborre sprattlade på botten av båten. Durken, sa alltid pappa.
”Den där väger nästan ett kilo”, konstaterade han och såg mycket nöjd ut. Anders kände hur skrattet bubblade upp i honom. Han hickade till och försökte kväva det. Pappa log men hyssjade samtidigt. Storabborrarna blir lätt störda.

Anders slängde ut igen och nu behövde han inte vänta. Knappt hade flötet kommit i vattnet och kroken sjunkit ner, så högg en ny abborre, till och med lite större än den första. Då han dragit upp 11 stora abborrar fick det räcka.

Luften var ännu varm, då de två i båten närmade sig hamnen. Pappa hade inte rott så fort på hemvägen. Flera gånger hade han låtit årorna vila ovanför vattenytan. Vattnet från årbladen hade runnit ner, först fort, sedan i allt glesare droppar. Sedan hade de blivit till en linje av luftbubblor på vattenytan. Både Anders och pappa hade varit tysta under hemvägen, fastän Anders gärna skulle ha pratat om de stora abborrarna. Han var så nöjd med allt, att det bubblade av glädje i honom. Men han visste att om pappa var tyst, då skulle han också vara tyst. Abborrarna hade slutat sprattla, men fisklukten fanns kvar i händerna. Då de landade mot bryggan, fick Anders låna den vassa fiskekniven och springa upp bland sälgbuskarna och skära till två stadiga klykor, så att de kunde bära fiskarna. Han fick bära den ena, den med de riktigt stora fiskarna. Anders fick lov att kröka armen och hålla handen mot axeln, så att fiskstjärtarna inte släpade i gruset. Det var inte bara kvällssolen som sken den kvällen. Anders gjorde det och pappa klappade honom på huvudet, när de tillsammans gick upp och förbi iskällaren, som fiskarna använde för sina fångster. Men sina egna fiskar skulle de ta hem och stolt visa upp.

”Du kan få pröva på att rensa dem, om du vill”, sa pappa. Anders kände det som ett beröm. Klart han ville. Han hade ju redan en gång fått låna fiskekniven, då han hämtade klykorna till abborrarna. Han önskade att det alltid skulle vara så här. Solen skulle skina, han skulle ha gjort något bra och pappa skulle vara glad.

Leif Larsson Leif Larsson
Telefon: 070-683 40 47
Epost: leif@lars-son.se
BÖCKERNA E-SKRIFTER FÖRFATTAREN OM FÖRFATTARE ARTIKLAR KONTAKT NOVELLER